Nålstick och personliga brev

Hej kära människor!

Inte mycket har hänt, men jag har några kommentarer att svara på. Och jag kommer börjar med hur man skriver ett personligt brev i en Au Pair ansökan. Jag har nog mitt egna brev kvar på den förra datorn jag använde tyvärr. Men hur som helst så tyckte jag liksom du att det där med personligt brev var svårt. Det är alltid svårt att skriva ett personligt brev oavsett vilket jobb man söker till. Det jag kan råda dig till att ha i åtanke är dock:

1. Du söker ett jobb och du konkurrerar med andra Au Pairer. VARFÖR är du helt klart bäst för den här familjen? Visa framfötterna. Vad är dina STARKA sidor?

2. Du vill framstå som en person som både har en seriös OCH en lekfull och aktiv sida. Försök att hitta en balans som inte får det att låta som om du är en sträng tjurtant ELLER en förvuxet barn.

3. Var ärlig. Om du är en soffpotatis, säg inte att du springer 5km på löpbanan dagligen, för det kan hända att famljen som tittar igenom papperen ärligt söker en Au Pair som GÖR DET!.. och då är det rätt surt om du inte ens gillar att springa. Men än en gång. Visa framfötterna, göm bakfötterna. Basunera inte ut dina svaga sidor. Med det undantaget om det är något du behöver förklara, som en sjukdom som redan är ifylld på ansökan till exempel. Få dem att vilja ta dig TROTS det.

4. Har du krav som inte finns i din ansökan, skriv det här. Personligen skrev jag här att jag var starkt emot barn aga... tror det på vissa ställen är lagligt fortfarande... Det tror jag delvis lugnade föräldrarna, OCH innebar att de eventuella familjer som utövar sånt (grrr!!!) inte valde mig. De kommer troligtvis prata med dig om hur de tillrättavisar sina barn, och vill att du ska hantera situationer också, om inte är det en sak att ta upp i de kommande intervjuerna.

5. Personlig tough. Lägg in DIG i det här brevet. Din blivande familj kommer försöka föreställa sig din röst när de läser brevet. Hur skulle du vilja presentera dig för dem? Inte bara texten går att personlifiera. Pappret, stilen. Jag skrev texten på datorn och skrev ut den på lila papper för att matcha bildcollaget. Texten.. var någon rolig text tror jag. I alla fall inte vanlig Times Roman. Men sen är det helt upp till dig också. Personligt brev innebär att det ska utstråla DIN personlighet.

Hoppas det hjälpte en smula. Jag tror att jag frågade runt alla mina vänner efter positiva egenskaper och skrev sedan i brevet hur mina vänner beskrev mig. Jag skrev om mina hobbies och mina ledar/barnpassningserfarenheter, varför jag ville bli Au Pair och varför de borde välja mig. Att läsa dina referenser ger bra självförtroende, och var inte rädd att smeta på. Svenskar är rädda för att erkänna när de är bra på något. Amerikanare är inte det. De är väldigt raka. Så är du fotbollsproffs, skriv att du spelat sen du var 4 om du har det. Ingen kommer himla med ögonen och säga "Vilken skryt måns! Hon tror att hon är något!" utan bli imponerade om detta är något de vill att deras barn ska få del av. De du är bra på, kommer deras barn få ett gyllene tillfälle att lära sig!


Jag saknar alla där hemma!! Och jag älskar när ni kommenterar så jag får reda på vad som händer. Man är lite handikappad och hänger inte riktigt med på allt som händer längre.

Och angående min förkyldning..  tanken har slagit mig att jag kanske borde uppsöka en doktor, men delvis är jag rädd för att det eventuellt kunde bli en komplicerad process med försäkringspapper och sånt. Så jag är med andra ord lat. Sen har jag varit i den här situationen förut. Vilket innebär att jag VET vad som väntar! Jag går till doktorn. Han undersöker mina öron, min näsa, lyssnar på när jag hostar och säger sedan att allt är som det ska och att det nog bara är en vanlig förkylding MEN att vi borde ta ett blodprov bara för skojs skull! ... Okej, så säger de inte rakt ut, för det skulle vara lite väl ärligt. Men "för att vara på den säkra sidan" innebär i princip samma sak. Det är då jag lägger benen på ryggen och skriker: "Det behövs inte, jag mår bra! Hej!" och sticker därifrån.

"Sticker" var ju lite roligt uttryckt. Hehe!

Men ärligt, jag litar inte riktigt på läkare. Jag har intalat mig sen jag var liten att de VILL göra mig illa för skojs skull, och den synen är lite svår att få bort. Antar att det är lättare att bygga upp en fobi än att bryta ner den.

Jaja, ha det underbart bäst allihopa! Cause ya know y'all worth it!

Nu har jag fattat ett beslut! (Men behöver hjälp med ett annat)

Jag har pengar på mitt konto som jag fått i present. Borde jag köpa en kamera för dem? Det är nämligen så att jag har fattat ett beslut. Vadå äntligen?! Sluta retas bara för att jag är skitdålig på att fatta livsavgörande beslut!

Det jag har bestämt mig för att göra är att trots allt ta engelskakursen. Det är inte troligt att jag kommer studera engelska i framtiden och jag vill passa på att fylla i alla de småhål som finns i min engelska innan mitt språk helt "stelnar" och vägrar ändra sig. Grammatik och annat tråkigt alltså. Men på sätt och vis vet jag att jag ändå kommer få ut något av det. Har nämligen fått höra att jag fortfarande har svensk dialekt i min engelska accent! ILLA! Jag som verkligen har ansträngt mig hela sommaren för att prata så brittiskt som möjligt! Och jag struntar i om de tycker det är "gulligt" med svensk dialekt. Mitt mål är att prata så att de inte har någon aning om vart jag kommer ifrån.


Så jag ska gå engelska kursen på Columbia University, som jag innan absolut totalvägrade, och istället hitta på knasiga och roliga saker på fritiden. Så. Det jag väljer mellan för denna terminen (för jag vill inte göra allt på samma gång och bli utbränd) är Salsa eller tårtdekoration. Såg en salsakurs nere på Broadway idag (ja, jag älskar den delen av stan! Om ni hade upplevt den skulle ni göra de samma!) som jag funderar på att kolla upp. Men jag tror i vilket fall jag ska höra med MrsA först om råd. Kanske vet hon om en salsaskola som är närmre, bättre och billigare? Men som sagt. Ska jag ha salsa nu eller sen? Om jag börjar salsa nu kommer jag kanske fortsätta med det, och bli riktigt bra för hoppningsvis. Salsa eller? Men tårtdekoration är lagom flummigt kul det med! Men jag funderar på att ta det på vårterminen istället. För då kanske jag har lyckats hitta någon college-dans-kurs, för hoppningsvis. Vi får se.


Tillbaka till där vi började. Frågan är alltså om jag först ska spara till att köpa inlines (vilket jag kommer göra i vilket fall) och sen spara till kamera. Men då tar det dels jättelång tid innan jag kan börja fotografera vad jag håller på med, och dels så tar det ännu längre tid innan jag har råd att börja någon rolig kurs. Då är det bättre att jag köper inlinesen (snart bara en vecka kvar!) och sedan sparar ihop till salsakursavgiften, och köper kameran för pengar som jag fått i sverige i present, så att jag kan ta kort härifrån och skicka till dem... Låter som en bra plan eller? Kommentera och säg vad ni tycker.


Vägen till min värdfamilj

Den familjen jag valde var den fjärde familjen jag matchades med.

Familj nummer ett kändes som om de redan valt mig när de kontaktade mig, vilket kanske skulle känts bättre om de inte verkade förvänta sig att jag skulle vara lika perfekt som deras förra Au Pair. Kändes som om de indirekt hade en mall som jag SKULLE hoppa in i och passa i. Jag är en mycket speciell människa och den mallen passade inte, så jag tackade nej.


Nästa familj ringde aldrig. Det var under påsklovet, så det kan mycket väl hända att de var bortresta och inte hade sett att de hade en match. Men inte ens CC lyckades kontakta dem, så efter en veckas väntan utan resultat tackade jag nej.


Familj nummer tre hade ångrat sig och ville inte längre ha en Au Pair, vilket jag fick reda på först en vecka efter matchningen. Detta för att de inte hade sett den. Men jaja. Sökningen fortsatte.


Den fjärde familjen mailade mig istället för att ringa, vilket faktiskt var riktigt skönt. Nu kunde jag i lugn och ro läsa igenom deras ansökningspapper och deras mycket välskrivna brev. Där stod så gott som allt om familjen. Det som inte stod, frågade jag om i nästa mail. Hon mailade frågor till mig och jag frågade tillbaka, och så höll vi på i två hela veckor faktiskt. Det blev min räddning på mornarna att jag alltid var säker på att jag hade ett fått ett nytt mail. Och för en som vaknar vid 5 är detta hur bra som helst! Jag var ju alltid lika nyfiken på att läsa, och har man väl lyckats läsa mailet så är man lite piggare sen och orkar gå upp till frukosten.


Den här familjen bor som sagt i New York. Det är en familj som består av en mamma och två barn. De är tvillingar, en pojke och en flicka i 8års åldern. Kunde inte passat mig bättre eftersom jag har en syster i den åldern. Det är en ålder som man ju både kan leka med, men också ha intressanta konversationer med. Tihi! De bor mitt i New York City, bara något kvarter ifrån Central Park.


Från början hade jag faktiskt förväntat mig en familj från landet. Eller i alla fall från en liten idyllisk småstad sådär. Ni vet som alltid finns med i de amerikanska filmerna. American dream you know? Men så kom den här familjen och jag hade INGET att klaga på. Men jag tänkte ändå att jag skulle vänta tills jag pratat med mamman. Personkemin är ju faktiskt det viktigaste av allt! Så vi bestämde en tid då hon skulle ringa mig, samtidigt som jag fick kontakt med hennes nuvarande Au Pair från Tyskland. Vi chattade på skype med både mikrofon och webkamera och ville knappt sluta prata. Hon berättade så mycket om familjen, om hennes liv i New York och svarade på alla möjliga frågor som jag hade. Tog till och med mig på en rundtur i lägenheten med hjälp av webkameran. SÅ GÖTT! Där tog jag beslutet. Funkar personkemin mellan mig och mamman då blir det New York! Så ringde hon, och det sa inte bara klick, det sa BAM! Efter samtalet, utan att ha avslöjat något för henne hoppade jag först runt i huset och skrek som en galning av ren skär glädje. Samtalet hade varit hur gött som helst. Vi hade suttit och skämtat och skrattat om vartannat. När jag hoppat mig trött gick jag raka vägen till telefonen och tackade ja. Efter bara någon timma fick jag ett telefonsamtal från Bostonkontoret. De hade också tackat ja!


Det blir alltså New York för min del. Lilla bybon Jeb ska till en extremt stor storstad och bo, inte i förorten utan MITT I CENTRUM! Så nog har jag ett minst sagt spännande år framför mig alltid!  Hur det går återstår att se. Jag själv tror att det kommer bli det bästa året i mitt liv. Äntligen kommer jag att få tillfälle att göra alla knasiga saker som jag alltid drömt om!


Ha det bättre! Because you're worth it!


Ansökningsprocessen

Okej. Nu ska jag försöka att strukturera upp det här. Vi kan ju säga att första steget ju ändå måste vara att du kommer på att "Aha! Jag vill visst vara Au Pair ett år i USA!" Och när du väl vet det så är det dags att bestämma vilken organisation du ska åka med. Eller om du rent av väljer att fixa allt själv. Vilket jag personligen tycker verkar för svårt och komplicerat. Jag valde att överlåta detta till någon annan, efter som det är så mycket som kan gå fel! Lilla jag ensam i USA är en utmaning i sig. Dessutom känns det säkrare för OM jag nu inte trivs i familjen trots allt, så har jag möjlighet att byta. Jag skulle vilja jämföra det med att ha hjälm när man åker motorcykel. Det är ju inte SÄKERT att man råkar ut för en bilolycka, men OM man gör det? En organisation har dessutom, CC i alla fall, ett mer socialt skyddsnät också. På plats kommer jag att ha en så kallad LCC (local childcare coordinator) som har ansvar för mig och några till Au Pairer i närheten. Redan bara någon dag efter att jag har anlänt kommer denna person att kontakta mig och presentera sig. LCC'n anordnar bland annat träffar varje månad vilket gör det enklare för vilsna Au Pairer att hitta varandra. (Man får även en lista på Au Pairer i området då man kommer dit.) Jag tror att jag kommer skriva ett inlägg om LCC personerna lite längre fram, då jag är mer insatt. Just nu kan jag ju fortfarande bara säga vad jag HÖRT om dem.


Ursäkta att jag flöt iväg från den röda tråden där. Om du nu väljer CC Au Pair (vilket jag gjorde) blir nästa steg att anmäla sig till ett informationsmöte. Detta informationsmötet är det perfekta tillfället att ställa alla de miljarder frågor som du kanske har samt få mer kött på benen. För mig var även det här en "aptitretare" eftersom före detta Au Pairer deltog och berättade om sina erfarenheter. De skickade runt bilder, amerikanska id och körkort, berättade om barnen de hade tagit hand om, om resorna de gjort, berättade om vilka College kurser de valde (för att få Au Pair visum krävs att man studerar på ett amerikanskt universitet. Minst 6 credits/10 högskolepoäng. Men oroa er inte, familjen bidrar med upp till 500 dollar, vilket ska räcka för de flesta kurserna.) mm. Fika gjorde vi också. Me like! (Jag är kakmonstret själv) Haha!


Nu får jag sluta flumma och komma till nästa steg. På detta informationsmöte kommer du troligt vis bli intervjuad. Detta är för att CC ska veta att du kan föra en enkel konversation på engelska. Don't worry! Nu tänker många av er "oh my god! Jag kan ju ingen engelska!" Men det gör ni! Har du någon gång tittat på en pirat nerladdad film, lyssnat på musik som inte var på svenska eller surfat på Internet? Ja, då kan du engelska!


Efter mötet börjar något både jobbigt men uppbyggande och spännande på samma gång. IFYLLANDE AV ANSÖKAN!! Eftersom jag var så explosionsartat ivrig att komma igång, vilket ni kan läsa om i inlägget " WHY Au Pair, WHY now and WHY with CC?", så hade jag redan tjuvstartat med att söka referenser, vilket jag kan tipsa er om att göra i god tid. Ni ska både har referenser som berättar om er personlighet och som berättar om er som barnpassare. Barnerfarenheten behöver sträcka sig till minst 200timmar. Vilket inte är särskilt svårt att komma upp i. Speciellt inte för dig som har småsyskon. Alla ansökningsdelar hittar ni på hemsidan men kommer även få ett exemplar på informationsmötet, där ni också kommer få veta alla detaljer om vad ni ska tänka på. Men jag kan ju även nämna att ett personligt brev till vem du nu blir matchad med, samt ett fotocollage ska vara med. Fotocollaget var jättekul! Jag tog alla knäppa bilder jag kunde hitta på mig och mina scouter och yngre systrar när vi gjorde allt från roliga miner till skickliga (host!) akrobat konster. Satte in dem på hårda A4 sidor och gjorde ett litet Scrapbookalbum. För er som inte vet vad scrapbook är så har ni ett exempel här.


Du får iväg dina ansökningshandlingar, och dessa går först till din lokala CC representant (personen som ledde mötet) som tittar igenom allt och ringer dina referenser. När hon/han gjort detta skickas det vidare till Stockholmskontoret där de gör samma sak, innan de konstaterar att du är godkänd och antagen till programmet. Då skickas allt till det stora kontoret i Boston samtidigt som ett välkomstbrev skickas till dig, med bland annat en Au Pair handbok i.


Nu kan det dröja någon vecka innan du får din första "match" som det heter. En "match" är när den personalen på Bostonkontoret tittar igenom din och familjernas ansökan och försöker hitta den perfekta "match"-en för dig. Den som har liknande intressen och så vidare. När du fått en match syns det på din Internet sida, som du får information om i ditt välkomstbrev. Du får även en påminnelse på din mail om att du fått det, så titta gärna till den lite då och då. Själv.... Eh... Ja ni kanske redan har börjat förstå er på mig vid det här laget? Vad gjorde jag? Jo, jag tittade INTENSIVT till min mail OCH min inloggnings sida så ofta jag bara kunde. Och när det hade gått en vecka ringde jag i smärre panik till Stockholmskontoret (åh, va det är roligt att ringa dit!) och oroade mig. Det var förståss ingen fara. Jag ska ju inte iväg förens i Augusti så det var ju knappast bråttom med att hitta en familj åt mig egentligen, men de tog min... haha, hysteri på fullt allvar och jag tror att jag hade en match redan dagen efter det faktiskt, om jag inte minns fel.


När man fått en match har familjen du blivit matchad med en vecka på sig att kontakta dig. Troligtvis på telefon så var som en scout, "alltid redo!". Ni intervjuar varandra lite och känner av stämningen. (Gå på magkänslan!) Jag kan tipsa er om att hålla er uppdaterade och välpålästa, för när de ringer är det jättegött om man kan skippa "hur många barn har du?" frågorna och gå direkt på de där knepiga frågorna som bara du kan komma på genom att syna deras ansökan. De frågorna som du behöver veta för att fatta ditt beslut. Fråga om det som är viktigt för dig.


Vill du inte ha denna familjen, ringer du rätt och slätt till Stockholmskontoret och säger det, och snart har du en ny familj på tråden. OM, du däremot skulle bli jättenöjd och knappt hinner lägga på luren innan du flyger runt som en raket igenom hela huset och skriker med en frekvens som är så hög att den knappt är hörbar för mänskliga öron, i rent lyckorus (varför kollar ni på mig för?! Okej då! Jag erkänner! Jag gjorde precis sådär efter samtalet med min familj) Så kanske du bör överväga att ringa och säga JA istället. Tycker familjen då som du har du plötsligt en familj! Grattis!


De förberedelserna som följer för mig nu (jag är nämligen just exakt precis här när jag skriver det här inlägget.) är att åka upp till Stockholm, till Amerikanska konsulatet för att fixa mitt Au Pair visum. Har lite papper kvar att ordna förutom det med. Hälsodeklaration bland annat, samt mitt slutbetyg. Eftersom jag inte har tagit studenten än så får det vänta till efteråt. Men jag åker i augusti som sagt så än är det ingen katastrof.


Packa väskorna! New York nästa! I detta fallet syftade jag på Au Pair skolan som är placerad på Long Island. Men jag ska stanna kvar där resten av året också efter som det är just där min kära familj bor.


Ha det bättre! Because you're worth it!


WHY Au Pair, WHY now and WHY with CC???

Varför Au Pair?


Ja du, det kan man fråga sig. Jag har faktiskt varit intresserad av att åka som Au Pair enda sen jag visste att det fanns något som hette så. Minns inte när jag fick höra om det, tror det kan ha varit så att jag och mamma satt vid datorn när jag var yngre och tittade på jobbannonser utomlands. Sen har det liksom blivit att man i perioder har gått in på arbetsförmedlingens hemsida och drömt sig bort när man har pluggiga perioder.


Att jag senare valde att verkligen sätta till verket och att jag valde just CC har fler än en förklaring. Den första är för att jag under en fruktansvärd utbildningsmässa... JA!! Den var fruktansvärd! Jag gick från seminarium till seminarium och hörde "det här är nästintill omöjligt att bli, ge upp" i princip (polis) eller "det här kostar skjortan, ni kommer bli skuldsatta för livet" (folkhögskola) tills jag struntade i den sista jag valt från början och slank in på Cultural Cares seminarium.


Det var fortfarande inte så många som kommit och jag funderade på om jag skulle fråga tjejen som stod längst fram om hon var den ex Au Pairen som det stod på dörren skulle delta i seminariet. Det gjorde jag och hon sken upp som en sol. Jag ställde alla möjliga frågor, den ena efter den andra, och eftersom jag anser mig ha varit hyfsat påläst sen innan av allt annonstittande kunde jag ställa de frågor som jag alltid gått och funderat på. Hon som ansvarade för mötet kom också in i vår diskussion. De båda hade varit Au Pairer och man såg verkligen hur de lyste av glädje då de berättade om deras år i USA. Mötet började aldrig för vi tre hamnade så djupt in i våran diskussion. Haha! Så de som redan var där satt snällt och lyssnade! Förhoppningsvis undrade de samma sak som jag.


Hur som helst så gick jag aldrig ut ifrån det klassrummet sen... JAG FLÖG! Jag var så pangsäker på att jag skulle åka till USA efter gymnasiet och trots att jag redan på seminariet fått skriva på en lapp om jag ville vara med på ett informationsmöte, så anmälde jag mig för säkerhetens skull TVÅ GÅNGER TILL på Internet. Hihi! Är man hysterisk så är man. Jag

längtade som en galning efter det här mötet ska ni veta! Läste igenom broschyren hur många gånger som helst. Kunde både den Svenska OCH den Amerikanska CC sidan utantill! Och jag är fortfarande lika taggad nu som då! Fast att jag nu redan har familj till och med vilket jag kommer ta upp mer om i ett annat inlägg.


Om man ska sammanfatta här då för att göra det lite enklare.


Varför nu?

  • JAG EXPLODERAR ANNARS!
  • Jag vill göra något kul (för skoltrötthetens skull)
  • Jag vill göra något jag kan leva på (jag vill inte starta igång vuxenlivet med skulder)
  • Jag vill göra något GALET! (USA är väl ändå möjligheternas land?!)
  • Jag vill göra något som jag brinner för (och en sådan sak är för mig att vara ledare)
  • Jag vill använda min kreativitet (efter 3år på NaturNatur blir man tvingad att agera robot)

Varför Cultural Care Au Pair?

  • För det är en del av EF som jag tidigare åkt på språkresa med. (Och det var så bäst!!!)
  • För jag tycker det känns trovärdigt eftersom de flesta som arbetar där själva har varit Au Pairer. (Skulle de vilja jobba på en Au Pair organisation som de blivit besvikna på?)
  • De tar han om en (jag älskar att de följer upp en. Även efter att jag lämnat in anmälningen fick jag vara med på en träff hos hon som rekryterade nya Au Pairer där jag bor. Hur mysigt som helst. Vi satt där med massa som varit Au Pairer förut och pratade USA. Så sjukt taggande! Dessutom passade jag på att ta en tjejs e-mail som troligtvis kommer åka samtidigt som jag.)
  • SÅ TREVLIG PERSONAL! (Asså, jag skulle kunna tänka mig att ringa till kontoret bara för att snacka nästan! När man kontaktar någon känns det som om de har all tid i världen för att prata med dig, glädjas med dig, hjälpa dig, och alla brinner verkligen för Au Pair jobbet som jag. Jag brukar passa på att fråga vart i USA de var när de var Au Pairer.)
  • Gratis att ringa dem! Haha, vilket gör det möjligt för mig att uppehålla dem så länge varje gång jag ringer.

Detta är inte de enda anledningarna, men de som kändes viktigast för mig.


Ha det bäst! Because you're worth it!

Allra första inlägget!!

Hej kära läsare! Välkomna till min AuPairblogg! Den är för tillfället lite... eh.. ja, men en ny outfit är på G så var inte oroliga! Frukta icke! Jag kan ju passa på att presentera mig.


Jag heter Jeb, är 19 år och har i princip hela mitt liv bara bott ute på landsbygden. Har även bott i småstäder, MEN jag upprepar, SMÅ städer som sagt. Självfallet har jag besökt stora städer också. Har varit på Semester i Göteborg, Malmö, Stockholm, Berlin, London, Wien...


Jag är allt annat än en storstadsbo men det ska det snart bli ändring på! För lilla Jeb ska nämligen flytta till NEW YORK CITY!! Och bo där ett helt år som AuPair! (Bloggnamnet kommer för övrigt ifrån just "Jeb i New York". Min lillasyster kom på namnet "jebyork", och jag tyckte det var lite små festligt så jag tog det.)


Hur hela proceduren gick till, alltifrån att jag fick iden att åka till USA som AuPair med Cultural Care, till att jag nu sitter och förbereder mig inför mitt år kommer jag att lägga in i bloggen så fort jag bara har tid.


Egentligen borde man fira det här inlägget lite, även om det är i all enkelhet, eftersom det faktiskt är det allra första i den här bloggen. Men hur firar man över en blogg? När man dessutom inte har några bilder, eftersom man sitter vid en skoldator? Mycket vet jag, men så långt räcker sig min kunskap tyvärr inte, så jag får helt enkelt ta och avsluta det här inlägget med en halvsnodd hälsning som jag gillar att missbruka.


Ha det bättre! Because you're worth it!


RSS 2.0