Vart vägen bär...

Okej, here is the läge.

 

Jag sitter på mitt röriga MEN välorganiserade rum (allt är redo för att packas ner) iklädd ett lakan (oh, hör hur det låter!!) för att det är för varmt med min fleesemorgonrock, men jag har för vana att inte ta på mig kläder innan jag duschat, och äter ett äpple. Nä. Nu har jag ätit upp äpplet. Intresseklubben antecknar.

 

Antar att det ni verkligen vill höra är vad som egentligen hände igår? Mötet var ingen höjdare direkt. Att sitta och berätta varför man ville byta familj FRAMFÖR värdmamman med migrän, kändes inge vidare. Som att sparka på någon som ligger… som inte direkt ser glad ut. Ursh! LCCn var nog orolig för mig för han upprepade om och om igen att allt skulle gå bra. Jag skulle hitta en ny familj, mamman en ny Au Pair, och detta skulle vara bättre för oss båda. Vi var bara 3 vuxna som fyllde i ett papper som skulle starta igång det ”bra”. Det var fortfarande obehagligt. Ungefär som att spy. Fast psykiskt. Ursh! Tack och lov att det är över. Fick till och med inför VÄRDMAMMAN säga hur jag ville att min nya familj skulle vara (allt skulle naturligtvis ner i protokollet). Jag protesterade först och sa att det inte kändes rätt att göra det. Men så tillslut övertalade de BÅDA mig och jag nämde upp egenskaper som var raka MOTSATSEN till min nuvarande värdfamilj.

 

Därefter diskuterade vi vad som skulle hända. Jag kommer INTE att jobba mer för den här familjen, för det skulle nog vara jobbigt för barnen. Istället så har jag LEDIGT, men bor fortfarande kvar. Alltså, jag är singel, ledig, och boende i New York. Får göra i princip vad jag vill… fast det är klart. Tills pengarna tar slut. Haha!

 

I största allmänhet känns det bra nu faktiskt. Eller… det känns knasigt. För er som inte tror på Gud och får kalla kårar och fräser och spottar av blotta ordet, jag tvingar er inte att läsa resten av inlägget om ni inte vill. Men det är faktiskt så att jag har lite God issues just nu. Jag tror att han vill att jag önskar Alabama till matchingsteamet. Om detta kommer göra att jag hamnar i Alabama eller får matchningsteamet att tänka på ett visst sätt när de matchar mig, så att jag hamnar där Gud har planerat har jag ingen aning om. Jag vet inte ens om jag VILL bo i Alabama! Det är så varmt där ju? Men om tanken fortsätter vara så otroligt ihärdig (det är ungefär lika svårt att bli av med tanken på ordet Alabama som att bli av med namnet på personen man är nyförälskad i. Så ni kan ju tänka er!) så kommer jag att önska det no matter what. Gud vet bäst, och eftersom han hittils har lett mig, så tänker jag inte tillåta mig själv att gå miste om kanske det största äventyret med honom i mitt liv! Hittills i alla fall. Haha! Känner mig som Jona i bibeln. Kan nästan se mig själv hitta en familj någon annan stans och ta båten dit. Plötsligt blir det storm. Det undrar varför och jag säger att det är mitt fel… de slänger mig över bord och en stor VALFISK slukar mig hel… 30 dygn i magen på fisken och så spottar fisken plötsligt upp mig på land. Därefter åker jag direkt till Alabama. XD Nej… Det verkar lite obehagligt att vara i magen på en fisk… Och om Gud vill att jag åker dit, så har han säkerligen en plan också. Må din vilja ske Gud. Men den delen av mig som vill tänka logiskt och ur människosynvinkel tycker jag är spritt språngande galen.

 

Men ibland är det bra att vara galen. Det är om inte annat mycket roligare och mer spännande att vara galen.

 

Ha det bättre! Och oroa er inte för mig!


Kommentarer
Postat av: Anonym

Skönt att det ordnar sig för dig kära vän. Du är en stor flicka nu som ordnar saker och ting som behöver fixas. Coolt! Du växer på många sätt av detta!

2009-09-10 @ 20:14:35
Postat av: Amanda

Hoppas att det löser sig för dig och att du hittar en ny familj :) Vet själv hur jobbigt det avr att behöva sitta och säga vad som var dåligt med familjen när jag bytte!

2009-09-10 @ 21:13:42
URL: http://amandabragee.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0