Hopp på topp??

Det känns lite ensamt just nu. För att vara helt ärlig så känner jag mig ganska så… oönskad. Ungefär som en ohyra av något slag. Kanske överdriver en smula men jag har verkligen bott här för länge nu. Vill härifrån. Känner mig skyldig av att använda mitt rum. Skyldig av att äta av maten i huset. Skyldig av att använda badrummet. Skyldig så fort jag gör det minsta ljud ifrån mig och när familjen kommer hem känner jag mig skyldig för att jag är där. I deras hem! Jag tömmer och fyller på diskmaskinen varje dag, för att jag känner mig skyldig om jag lägger min disk i diskhon tillsammans med familjens frukostdisk. Jag äter spagetti, bagles (bröd) och flingor. Typ det jag vågar ta av.

 

Allt är dock inte hemskt. Har kommit på att jag är ganska eftertracktad. Och med risk för att låta som om jag skryter hejvilt så måste jag ändå påstå att jag inte slutar att förvånas över hur spontana komplimanger man kan få här i USA. Igår åkte jag ner till Broadway, för att jag riskerade att bli galen av att sitta inne hela dagen och filosofera över om jag verkligen gjorde rätt i att åka till USA där jag är oönskad (på plats i alla fall, ta inte åt dig Angel) istället för England där jag fortfarande har kontakt med en massa personer som säger att jag så gärna skulle få bo hos dem. En av dem som faktiskt är husägare i Birmingham har erbjudit mig att få hyra ett rum av honom och hjälpa mig att skaffa jobb där! Och här sitter jag och vågar knappt FISA för at det kanske skulle göra min värdmamma ”upset”. Näe. Tillbaka till det positiva ämnet igen så att vi inte helt tappar det. Vart var jag? Jo, jag åkte till Broadway! Jag gick där och hade precis ätit en smarrig cupcake med morotskake-smak och bestämt mig för att hitta en biograf. Då jag korsade gatan såg jag hur en man som gjorde det åt motsatta hållet (alltså mötte mig) följde mig med blicken, gapade, stannade till och gick bakåt för att fortsätta se mig även om han var tvungen att ta sig över gatan. ”You are beautiful!” Sa han långsamt och chockat. Jag ignorerade honom först, som man ska göra om man är streetsmart tydligen. (Palla med att vara streetsmart! Kort sagt handlar det om att lämna allt som anses vara ”trevligt” enligt svenska regler och bli en tyst ”ragata”. Oj, det skrev jag inte! Ne, men så känner i alla fall jag mig om jag dissar någon). Men direkt när jag kommit utom synhåll kunde jag inte låta bli att skratta. Något som också var kul att samma kväll, så skulle jag köpa våtservetter (blev väldigt kladdig av den där motots-cupcake-n) och när jag gick ut ur affären sprang expediten efter för att ge mig hans nummer. Han tyckte jag var så trevlig och sa att jag kunde ringa NÄR SOM HELST. Och på bion när jag skulle köpa popcorn så hälsade BÅDA de manliga expediterna på mig och BÅDA serverade mig popcorn och vatten. Jag berättade för den som tog betalt att jag skulle se en skräckfilm, och att om han hörde någon skrika, så var det säkert jag. Han sa HELT SERIÖST att jag kunde komma ut till honom om jag blev för rädd. Haha! Jag vet inte vad det är jag gör, men jag måste vara väldigt bra på det!

 

Jaja, sista dan hos den här familjen imorgon. Så jag håller ut. Tror att jag ska försöka skriva en ny låt imorgon. Har en melodi som ska tonsättas, men vi får väl se… Borde försöka komma ut lite också. Kanske ta en promenad i Central Park. Men det är alltid så bökigt med allt man ska ha med sig så fort man går någonstans. Kan inte köpa en ny bok heller eftersom jag redan har en som jag har blivit tipsad av utav en av mina engelska kompisar och jag skulle känna mig så elak om jag köpte en ny och läste ut och struntade i hans favoritbok. Jaja.

 

Ha det bättre! Because you’re worth it!

Och till en alldeles speciell läsare som jag tycker väldigt mycket om:

“I scratch your back and you scratch mine.”

Du vet vem du är! Och jag saknar dig jättemycket!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0