Sammanfattning av det jag aldrig skrev

Jag har så mycket att skiva men vet inte vart jag ska starta.

 

För alla er som tycker om att höra om killar som jag träffar på, kan jag ju berätta att jag träffade snygging nummer 2 (han som liknar Freddie Prince Junior och jobbar i affären där jag handlar mat) igen. Tror inte att jag berättade om första gången.. Eh.  Då får vi helt enkelt börja där. Första gången var den första gången jag handlade med ett kreditkort som inte ens var mitt, samt självcheckning, PLUS att LittleB var med och sprang runt och checkade allt, medan jag glömde checka det vi faktiskt skulle ha. Ja, ni kan ju tänka er vilket kaos. Och så kommer jag till kassan, och samtidigt som jag försöker hålla LittleB på plats ska jag lära mig att förstå mig på HUR man betalar. Check-apparaten lämnade jag rodnande tillbaka, eftersom inget som fanns på den stämde. Och självklart så står veckans snyggaste kille i kassan(kanske rent utav resans snyggaste? Kan inte avgöra om han var snyggare än den där killen på Wall-mart som jag gömde mig för… han var för övrigt mer lik Kevin Zegers… är det här relevant? Öh, NÄE!

 

Då var han inte särkilt lättroad. Men väldigt hjälpsam var han i alla fall. (Mensh! Han fick verkligen hjälpa mig med allt utom att skriva autografen.. i princip!) Och denna gången var inte mycket bättre! Efter att ha sprungit runt i denna gigantiska affär gick jag mot utgången. Och den här gången, trots att jag nu mera är van vid att använda kortet, SÅ FUNKADE DET INTE! Jag bytte utcheckningsdisk och precis när jag insåg att den inte heller funkade fick jag syn på Freddie (som i sjukt lik en väldigt snygg skådespelare med samma namn) komma gåendes emot mig. Åh! Nej! Jag börjar försiktigt gå därifrån med min stora klumpiga vagn. ”Do you need some help?” Jag vänder mig om och ser ut som en idiot. Undra om han kände igen mig? Det måste han ha gjort, för jag kunde faktiskt urskilja ett leende när vi lyckades klanta ihop varandras nyckelknippor så att de fastnade (som om det fanns något som kunde bli mycket mer pinsamt än det redan var).

En annan sak jag kan berätta om som jag tyckte var lite smålustig och som mina släktingar och vänner kanske kommer reagera på när jag berättar, är att jag har provat brudklänningar idag. Haha! I en secoundhand butik. Varför? Undrar ni säkert då. Jo, den ska användas till en rekvisita i en av G-Girls och mina plåtningar. Tihi! Can’t wait to get started!

 

Annars var idag en ganska jobbig dag. Tung. Krävande. Frustrerande. Jag kämpade och slet men ändå kändes det som om jag inte fick något gjort. Lillen var trött vilket bara förvärrade saken. Så inatt går jag och lägger mig i tid.

 

Vad mer kan jag säga. Jo! Till en viss underbar person som jag i alla fall TROR läser min blogg. Tack för filten! =D Den jag fick innan jag åkte om du minns. Tack. Och Tack igen.

 

Och här kommer lite bildspel från de inläggen jag SKULLE ha skrivit om jag hade haft tid…  

fgvsdcvsdfg
Jag bakade i fredags. Är jag duktig eller vad? Dock tycker jag det är SÅ FUSK att använda kakmix. Smidigt, men smeten smakar inte lika gott som den äkta. Kakan var god, men smeten är ju liksom halva grejen, eller hur?

hsgsfsd
Uääähh! Smörspray! Smidigt... men flytande margarin tycker jag är fusk nog! (Vilket jag brukar använda). Spray... näe! Fy!
fsfs
Japp.. Det här åt jag i söndags. Varför? Jo, för jag har bestämt mig för att inte äta sött mer nu. Måndag och Tisdag har jag klarat hittils. Skratta inte! Jag ska faktiskt börja träna imorgon också, redan bestämt tid! Åh... men nu när jag ser den här bilden börjar jag dreggla måste jag erkänna... Kanske är det därför jag varit så hängig idag? Mitt sockerberoende? Tja.. Kan i alla fall lova er: att sluta äta sötsaker i USA, är som att sluta röka i Sverige. Det är SVINTUFFT! Speciellt när halva mataffären är sötsaker, en fjärdedel chips och läsk och resten i princip bara halvfabrikat.

Ha det bättre! Because you're worth it!

EGO (fast på riktigt den här gången)

 

För att uppdatera er lite snabbt. Igår så träffade jag den amerikanska Nannyn (G-Girl) jag berättade för er om i det förra inlägget, på en italiens restaurang som vi knappt hittade till. Men det gjorde inget för vi båda hade så sjukt mycket att prata om. Hon ville veta allt om sverige, jag ville veta allt om USA. Hon ville veta allt om mig och jag allt om henne. Så ni kan ju tänka er att vårra munnar gick i ett. Hur som helst hade vi det hur kul som helst, och kontaktade varandra på facebook redan samma dag.

 

Nu i morse tittade jag in på hennes facebook och såg några foton hon tagit som verkade jätte ”model-like” och jag kunde inte låta bli att undra om hon inte tagit dem själv. Idag träffades vi i en bokaffär och gick runt och småpratade för att sedan ta en lunch på Subway. Hon hade plockat upp en trave med böcker om fotografi och jag kunde inte låta bli att fråga henne om hon MÖJLIGEN gillade fotografi. Vi fortsatte prata om ämnet och det visade sig att hon älskade att fotografera.

 

Det kom fram att hon hade varit inne på min facebook och sett några bilder som jag lagt upp på mig själv, och ville fråga mig om jag ville vara hennes modell men hade först inte vågat. Jag hade sett hennes bilder och hade kännt samma sak fast det motsatta. Man frågar inte folk ”kan jag få vara din modell?” Men nu när vi hörde detta om varandra skrattade vi och bestämde oss för att jobba ihop som partners. Jag är hennes modell. Hon är min fotograf, och vi har redan börjat planera en fotoshoot (fotografering) i Sleepy Hollow, en stad som inte bar är namnet på en skräckfilm utan faktiskt även ÄR en stad här i staten New York. Hur coolt är inte det? Ser så sjukt fram emot att vara en fotografs modell, speciell efter att ha sett hennes bilder. Jag känner mig så ärad och kan inte sluta gotta mig i hur lyckligt lottad jag är just nu. Äntligen har turen vänt, om så för ett ögonblick. Thank God!

 

Ha det bättre! Because you’re worth it!

Egoistisk?

Jag vet inte hur det kommer sig att jag under den senaste tiden har tänkt väldigt mycket på… mig. Oj, va egoistiskt det lät! Det var inte så menat! … eller kanske lite. Tillåt mig att förklara.

 

Över huvud taget det här året har jag funderat mycket över vem jag är, vart jag har varit och vart jag är på väg. Just nu är jag Au Pair i New York. Men jag kommer inte stanna här för evigt. Förr eller senare måste jag ta ytterligare ett beslut om vart min väg ska bära. Vad för LIV jag ska leva. Och det är där som JAG kommer in i bilden.

 

Vad vill jag? Så just nu pågår en grundlig forskning på Julia-institutet i New York, för att ta reda på alla fakta som behövs för att göra ett bra beslut. Det är faktiskt väldigt intressant och väldigt spännande! Och ju mer jag forskar, ju mer inser jag att jag tycker om mig, ganska mycket faktiskt! Samt hur mycket jag tycker om mina vänner och de som finns runt omkring mig och ständigt hjälper mig att utvecklas ännu mer.

 

Ursäkta detta djupa samtalsämne! Tillbaka till det mer lättsmälta i blogginlägget. Idag är det fredag. Wey! Har inga direkta planer för helgen än. Har fått ett sms från G-girl (haha, ännu ett kodnamn! Detta är en Nanny som bor på samma gata som jag, som är ifrån Utah) som jag snart ska svara på. Är inte så van vid min nya mobil än, så jag skjuter upp det hela tiden. Kommer dessutom få en sprillans ny (fick peka ut vilken jag ville ha på Internet och familjen Smith betalar!) inom kort, så vad är det för mening med att plugga instruktionsboken?

 

Börjar gilla LittleB mer och mer för varje dag, vilket bara underlättar mitt arbete, och gör det roligare. Jag älskar mitt jobb! Det är knasigt! Känner mig så hemma här nu. Ni som känner mig vet att jag är en väldigt ambitiös tjej när jag bestämmer mig för någonting, och gör något jag brinner för. Den här familjen behandlar mig på ett sätt som gör att min ambition tänder till och jag vill inget hellre än underlätta så mycket som möjligt för familjen. Och de är så tacksamma för det jag gör.

 

Nu har jag äntligen flyttat in i mitt rum och trivs som fisken i vattnet. Har inte testat dvd’n än. Men fick mitt bibliotekskort igår och passade då på att låna tre filmer som jag ska se nu i helgen tänkte jag. Så det blir nog tid till det. Men vi får se. Mr Smith har sagt att jag när jag vill får använda tv’n i vardagsrummet, med bio-ljud, vilket ju låter RÄTT bra det med…

 

Ha det bättre! Because you’re worth it!  


Dag 3

Heej!

 

Och så gick även dag tre förbi och jag sitter åter igen i gästrummet och skriver. Har både positiva och negativa saker att berätta.

 

Jag börjar med det negativa. Som jag redan avslöjat så är jag fortfarande kvar i gästrummet.

Samt att jag fortfarande inte har något lånekort på grund av att jag inte med något slags ID kunde bevisa vart jag bodde. Så jag fick ta och åka hem igen utan film (efter att ha besökt ett apotek vilket leder oss till den sista negativa punkten idag.) Mina läppar är torra. Och lipsyl för det bara värre! Så vad gör man? Köpte Nivea på apoteket, använde det två gånger och tror att det just nu är lika uttorkande som mitt läppglans/lipsyl just nu. Det funkade jättebra innan… innan jag blev beroende… Synd… Mina läppar brinner och jag har idag fått hålla mig för att le för fort av risk för att läpparna skulle spricka.

 

Det positiva är att anledningen till att jag inte har flyttat in i mitt rum än är att jag spenderade större delen av förmiddag till att noga organisera in sak för sak i mitt nya rum. Jag vägrade att bara dra in mina stora bags och ösa ut innehållet lite varstans i rummet. NEJ! Sen jag kom till USA har jag blivit mer eller mindre pedant. Så NÄR jag väl flyttar in (imorgon torsdag eller imorgon fredag. Vilket ju är en ganska bra deadline tycker jag. Då är jag inflyttad lagom till helgen.)

 

En annan positiv grej är att eftersom jag inte kunde låna någon film idag så frågade jag Mr Smith om de hade någon dvd-film jag kunde låna av dem. Det hade de tyvärr inte (förutom barnfilmer) eftersom de är medlemmar i en speciell dvd-hyrar-klubb. De betalar ett fast pris i månaden och får en ny film varje gång de skickar tillbaka en. SAMT att de har fri tillgång till filmerna fia Internet. Och så fort jag skrivit klart detta meddelande ska jag få hjälp med att logga in på hans account på datorn och se en film. Jippie!

 

En annan positiv grej är att jag idag pratade med en Nanny på skolbuss hållplatsen. Hon hade försökt kontakta mig igår för att fråga om jag ville hänga med ut och ta en glass. Tyvärr hade jag inte hört henne ringa. Men vi pratar om att hitta på något nu i helgen. Det är rätt kul, för där jag bor kryllar det av NANNIES! Amerikanska tjejer som tar hand om barn precis som jag och är ungefär i min ålder! Soft? Vi diskuterade att kanske gå på en HighSchool footballs match, men så berättade hon att en av hennes nannyvänner kände en spelare i Yale’s college lag. WOOOOW??!??!! Så vi kanske kommer åka DIT för att se en match istället/också!!! Och till en baseball match. Se Yankees. Coolt! Hurra för amerikanska nannykompisar!

 

Jag måste åter igen säga att jag trivs. Börjar komma in i vanorna. Känna mig bekväm med allt. Börjar bygga en relation med LittleB. Säker i min bilkörning. Allt känns bara bra. Och visst, jag sover inte som jag ska (för jag stannar uppe på tok för länge på nätterna, vilket jag tydligen inte är ensam om. Alla Au Pairer som känner igen sig räcker upp en hand?) men jag gillar mitt jobb. Det gör jag verkligen.

 

Ha det bäst nu allihopa! Because you’re worth it!


My second day / Min andra dag

 

Hi, this one is for one of my English friends that I really hope reads this. Otherwise it would be such a waste writing all of it in English, and then translate it to Swedish to make it easier for my Swedish readers…

 

(Hej, anledningen till att detta inlägg skrivs på engelska är för att jag har lovat en av mina engelska vänner att skriva ett så att han kan förstå vad jag skriver. För er som inte kan engelska så kommer jag göra en översättning. Inte en direkt översättning (för då skulle alla engelsk/svenska tolkar slå sina huvuden i väggen och skrika av frustration) utan en ungefär.)

 

All right! Here we go! Today was just as the headline says, my second day. And in the morning I was so proud! I did my morning perfectly! And when the parents had gone away, and brought LittleB with them, I was all alone in the big, lovely house…I thought. So I started to sing. LOUD! Cause I had to do a whole lot of my own laundry since, as I told you before, I now can move over from the guestroom, where I sleep now, to my own room. So I wanted to wash all of my dirty laundry so that it would be easier for me to organise how I want my clothes in the drawers later on. (The clean bunch of laundry is now lying on my bed… I ended up not being as enthusiastic after all…)

 

Back to the story! I sang as I said. Loudly. It wasn’t before I heard a knock on my door that I realised that BOTH of the parents were still at home! UPS! They didn’t comment anything, just asked for something that I can’t remember what it was now… But anyway! I was QUITE embarrassed!

 

I had a good day despite that if first went to slow, and then almost to fast for me. But I manage to bake a banana bread (cake… It’s a cake! In Sweden that’s a cake! If you don’t put butter, cheese or ham on it, then it’s no bread!) make the Swedish dish spaghetti and “köttfärssås”, set the table and salad at the same time. Pjuh! I did it! And even LittleB liked it! I still don’t have a codename for my host dad… Can’t think of ANYTHING! Let’s just take a very usual name… like… don’t know… Mr Smith.

 

Oh, and I just have to say something that also makes me feel really good about myself today. I got plenty of compliments for starting a DVD-film for LittleB when we were alone, and without any help at all. I have NEVER ever used their big TV before, and it surely IS so much more complicated than it sounds like to start it! So I’m proud! Thank you daddy for teaching me so much about technical stuff!

KAKA
The banana CAKE!
tårta
A part of what was left of my "Welcome cake". See the "W"? Am eating that icecream right now! Lucky me huh?
MEe
Me, happy after just finished the wash up after dinner.

Ha det bra! (Directly translated: Have it good!) Because you're worth it!

Svenska versionen!

 

Idag när jag trodde att alla lämnat huset så började jag att sjunga av hjärtans lust. Högt och ljudligt medan jag samlade ihop tvätt som skulle tvättas. Det var inte förens en av föräldrarna knackade på och frågade mig något som jag insåg att båda föräldrarna hade varit hemma hela tiden! Inte så att de brydde sig. Haha, det kändes bara så pinsamt!

                       

Jag bakade idag! Banankaka. Och detta gjorde jag samtidigt som jag dukade fram, gjorde sallad och spagetti med köttfärssås. Jag känner mig så kvinnlig! =P Haha! Kakan som för övrigt finns med på en av bilderna jag bifogade.

 

En till sak som jag skrev om var att jag var stolt över att pappan (som jag kommit på ett smeknamn till nu. ”Mr Smith”) gav mig komplimanger och var så imponerad att jag lyckats få igån DVDn på deras stora, invecklade tv med de många finesserna. Joy kunde tydligen fortfarande inte hantera den. Och så kommer jag där. Som inte ens har tittat på när någon använt den, och så sätter jag bara på den! … Eller ja. Riktigt så var det ju inte. För först höll jag på rätt länge med att trycka på olika knappar. Först kom ingen bild. Sen kom bild, men bara myrornas krig. Sen kom bild men inget ljud. Sen kom både ljud och bild men inte DVD filmen jag satt in. Sen när jag väl lyckades få in DVD filmen… så hade ungen ångrat sig och ville se en annan film som jag inte hittade skivan till. Jippie! Men tillslut sa jag till honom. ”Välj en film av de här…” Pekade på hyllan med filmer. ”…En som FINNS” Och så valde han en så att jag kunde börja med kakan och dinner och hela tjohejet.

 

Haha! Det har varit en ganska så stressad dag idag. Eller. Först hände det ingenting. Det var oerhört lugnt. Nästan för lugnt. Och så plötsligt PAO! Så hände allt på en och samma gång. FORT!

 

Imorgon vill jag gå till biblioteket och låna film… gjorde aldrig det idag sen… eller borde jag satsa på flytten från gästrummet till mitt rum? Vad jag valde kommer ni att kunna läsa om imorgon.

 

Ha det bra! Because you’re worth it! 



Svenska versionen!

 

Idag när jag trodde att alla lämnat huset så började jag att sjunga av hjärtans lust. Högt och ljudligt medan jag samlade ihop tvätt som skulle tvättas. Det var inte förens en av föräldrarna knackade på och frågade mig något som jag insåg att båda föräldrarna hade varit hemma hela tiden! Inte så att de brydde sig. Haha, det kändes bara så pinsamt!

                       

Jag bakade idag! Banankaka. Och detta gjorde jag samtidigt som jag dukade fram, gjorde sallad och spagetti med köttfärssås. Jag känner mig så kvinnlig! =P Haha! Kakan som för övrigt finns med på en av bilderna jag bifogade.

 

En till sak som jag skrev om var att jag var stolt över att pappan (som jag kommit på ett smeknamn till nu. ”Mr Smith”) gav mig komplimanger och var så imponerad att jag lyckats få igån DVDn på deras stora, invecklade tv med de många finesserna. Joy kunde tydligen fortfarande inte hantera den. Och så kommer jag där. Som inte ens har tittat på när någon använt den, och så sätter jag bara på den! … Eller ja. Riktigt så var det ju inte. För först höll jag på rätt länge med att trycka på olika knappar. Först kom ingen bild. Sen kom bild, men bara myrornas krig. Sen kom bild men inget ljud. Sen kom både ljud och bild men inte DVD filmen jag satt in. Sen när jag väl lyckades få in DVD filmen… så hade ungen ångrat sig och ville se en annan film som jag inte hittade skivan till. Jippie! Men tillslut sa jag till honom. ”Välj en film av de här…” Pekade på hyllan med filmer. ”…En som FINNS” Och så valde han en så att jag kunde börja med kakan och dinner och hela tjohejet.

 

Haha! Det har varit en ganska så stressad dag idag. Eller. Först hände det ingenting. Det var oerhört lugnt. Nästan för lugnt. Och så plötsligt PAO! Så hände allt på en och samma gång. FORT!

 

Imorgon vill jag gå till biblioteket och låna film… gjorde aldrig det idag sen… eller borde jag satsa på flytten från gästrummet till mitt rum? Vad jag valde kommer ni att kunna läsa om imorgon.

 

Ha det bra! Because you’re worth it!

Min första dag

Dumma mig. Jag skulle såklart skrivit om gårdagen mycket tidigare än vad jag gjorde. Men men.. Igår var alltså första dagen jag jobbade och det gick faktiskt riktigt bra. Mot all förväntan och jag får hela tiden uppmuntran från föräldrarna vilket gör att allt känns så mycket bättre. Morgonpasset var jag väldigt förbered för, eftersom jag gått upp en timma tidigare och gjort i ordning mig. När Joy väl visat mig vart LittleB hoppar på bussen och vart jag ska hämta honom varje eftermiddag var jag fri hela förmiddagen. Detta använde jag till att först softa inne i Gästrummet (som jag fortfarande bor i, men mitt rum står färdigt och jag kan flytta in när jag vill. Ska nog göra det idag, tänkte bara tvätta alla mina kläder först.) och sedan åka på upptäcktsfärd. Denna gick till Wallmart, vilket låg längre bort än jag först trott. Men resan var värt det! Jag köpte tandkräm och en ny tandborste. Facescrub och hudkräm… och nu när alla killar slutat läsa kan jag ju passa på att skriva att när jag gick bland hyllorna dök det upp en riktig.. DÖSNYGG KILLE! Ni vet en sån som alltid är bland huvudrollerna i alla HighSchool filmer. Och tuffa, självsäkra jag…. Gömde mig bakom en hylla och smög bortåt. *skrattar *

Well. Jag är inte som alla andra tjejer! Av rent misstag lyckades jag sedan hamna bakom honom i kön till kassorna. Självklart! Men jag överlevde. Don’t worry about me. Och mamma, NEJ jag är inte intresserad och kommer inte gifta mig med någon Amerikan som det ser ut i dagsläget. Ingenting hände. Bara det att det var höjdpunkten på dagen (oh, jag låter som om jag går i 6e klass!)

 

Senare på dagen körde jag och Joy runt och hittade postkontoret, bilmacken och så lärde jag mig hur tvättmaskinerna fungerar. Tummen upp, för jag gillar att tvätta somehow. Sen kom LittleB hem, och vi lekte… jag brukar för det mesta vara lat, men vi lekte polis och tjuv i trädgården… det hela slutade med att LittleB sa att han behövde vatten. Svetten rann på oss båda. Det behövde jag! Sedan blev det dinner och jag slutade för dagen. Kortfattat hade jag en väldigt bra första dag tycker jag.

 

Just nu har jag ledig tid igen, och håller som sagt på att försöka få all min tvätt fixad så att jag lättare kan organisera in den på ett bra sätt i mitt nya rum. Funderar på att åka till biblan och LÅNA film. Fatta, här kan man LÅNA film i en hel vecka gratis! DET är bra! SÅ ska det va!

 mnbvcf

sdgsdgsd
(Bilder från mitt nya rum. Älskar det! På den där tvn kommer jag titta på många filmer!)

Ha det bättre! Because you’re worth it!

APFELSTRUDEL! (Rubriken är inte relevant utan mer för att väcka intresse)

Igår träffade många nya människor… haha, det vill säga 4 stycken. Jag träffade min LCC. Jag träffade en Thailändsk Au Pair, en svensk Au Pair och hennes syster som är på besök i USA för en tid. Den svenska Au Pairen. (Hon får kallas Lucy här på bloggen bara för att jag är väldigt förtjust i det namnet just nu) kom och hämtade oss samtliga och körde oss till mötet som var ute på en äppelgård som gått från att bara ha varit det till att bli ett inneställe för NYC bor. Så nu kan man köpa alla möjliga lantsaker där. Äpplen, marmelader och sylter. Cider och äppelpaj. Samt fika! På grund av akut beslutångest köpte jag 3 olika saker. En munk (nybakad och varm!) en ”apple strudel” (ES HEISST APFELSTRUDEL!!! MAN KANN EINFACH SO NICHT SAGEN!!!) samt en... eh... konstig sak som typ var från Holland eller något. Go var den i alla fall. Choklad. Mums! Jag lärde mig ordet ”mums” på Thailändka men har redan glömt det tyvärr. Om jag någon gång kommer på det ska jag skriva ut det på bloggen.

 klkkkjmnbvc
ghhd
sdggsgsdg
(För er som läser eller har läst böcker ur Twilight-serien. NEJ! Jag lovar och kan garantera er att jag INTE är en vampyr. Även om jag råkar vara väldigt blek på kortet och det ser ut som om min hur glittrar i solen så, NEJ. Det är bara just denna bilden, och jag kommer för att bevisa det snart lägga upp nya foton på mig där jag INTE ser lika blek ut. *Skratt*)

Jag fick en kommentar om vart det är jag bor just nu. Jag kan avslöja så mycket att jag fortfarande bor i staten New York. Inte så långt från city, men tillräckligt för att vara hur mysigt, lugnt och underbart som helst. Natur. Tystnad om nätterna. FRISK LUFT!

Halleluja!

Första arbetsdagen idag och hittils känns det inte ens som ett arbete. Jag bara ”hjälper” familjen lite för att vara snäll känns det som. För att jag inte har annat bättre för mig. För att jag vill det. För att det är kul rent utsagt. Vi pratade om ”grocery shopping” idag och jag berättade hur mycket jag såg fram emot att åka och handla och att jag hemma brukar hänga med mamma för skojs skull bara för att jag älskar att vistas i köket och därmed har många ideer om vad som bör handlas hem. Mamma gillar inte att laga mat. Därför gav Gud henne mig…. Eh… fast.. nu är jag ju här? Oj… Well well. Därför gav Gud henne inte bara EN dotter som gillar att laga mat utan 3. För han visste troligen att jag skulle flyga ut ur boet förr eller senare… Gud är en väldigt bra människokännare ska ni veta.

 

Hur som helst tyckte min värdfamilj att det var väldigt kul att jag gillade att hålla koll på vad som höll på att ta slut (kort sagt, ha bra koll på kylskåp och skafferier, vilket råkar vara det jag är bäst på!) eftersom de önskar att jag har det som en av mina ansvarsområden. Gissa om jag blev glad?

 

Ha det bättre! Because you’re worth it!

Det är VERKLIGEN inte det samma…

…som i familjen jag var i förut. Jag vågade till och med ta en sötsak idag! Och en läsk! Det gjorde jag inte i min förra familj. Jag känner mig så obeskrivbart hemma här. Sov gott gjorde jag i den fina stora sängen och jag och mamman kommer så sjukt bra överens!

 

Idag så tog jag först en promenad i området. Först tänkte jag lyssna på mp3 samtidigt, men tystnaden var så underbar att jag skippade den. Sen gick jag tillbaka till huset och tog mig en tur med BAUTA BILEN (kodnamn hädanefter på grund av detta, samt att det är en väldigt rolig förkortning, blir alltså BB). Och jag kan garantera att BBn är väldigt STOR! Kändes som om jag körde en lastbil eller buss! Jag var jättehögt över marken jämfört med vad jag brukar vara, och visst, det var lite läskigt att åka första gången i en ny bil, på nya vägar i ett nytt land när senaste gången jag körde en bil var för en månad sedan. Men det var gött också. Nu vet jag hur bilen funkar och jag vet att jag och BBn kommer komma bra överens och bli bästa vänner.

 

Vad mer kan jag rapportera? Jo, jag ska på Au Pair möte nu i eftermiddag. En svensk Au Pair kommer och plockar upp mig vilken minut som helst för att ta mig dit. Och jag har i ärlighetens namn ingen aning om vad vi ska göra. Vi ska tydligen vara på en gård av något slag och… vad vet jag? Haha! Det enda jag vet är att man kan köpa munkar där, och någon sa att man kan köpa grillat. Vi får se om jag äter middag där eller inte. Annars har Joy sagt att hon kommer lägga undan lite cheeseburgare till mig om jag missar middagen. Jag gillar Joy. Jag gillar LittleB med. Och pappan med… vad ska han ha för kodnamn då? Hmm… ska fundera på detta. Gillar allt här! Det är så lugnt! Så underbart! Och ändå finns allt jag vill ha och behöver så nära! Och jag har tillgång till bil. Kan det bli bättre? På biblioteket i närheten kan man låna film för en vecka GRATIS! Jag är i himlen!

 

Ha det bäst! Because you’re worth it!

Och tack att ni bryr er om att läsa min blogg! =D Ni ska veta att varje kommentar är lika underbar att läsa!

hhdfg
Lite bilder från när jag var på bio häromdagen. Bevismaterial för er som inte tror att jag vågar gå och se på skräckfilm på bio. Ensam var jag dessutom!
ddddgg

Hemma. Äntligen!

Hej!

 

Nu har jag flyttat och jag antar att ni alla väntar med spänning på hur jag har det? Well… Jag ska vara extra jobbig och ta med er på en tur tillbaka i tiden först.

 


Kommer ni ihåg (troligtvis var många av er inte läsare av min blogg då, så om ni inte hört det förut så hör ni det nu) när jag var i baldagarna, och inte tyckte jag var värd att ha så mycket tur? Jag hade den perfekta klänningen och den perfekta baldaten som åkte hela vägen från gentlemännens högkvarter, England, för att gå med mig på balen. Självklart var han också gentleman likt INGEN ANNAN PÅ HELA BALEN! Vi hamnade i tidningen. En hel sida om oss och våran mycket intressanta historia om hur vi träffades! Stor bild på mig och honom med rubriken ”Prinsessan och gentlemannen” En SAGA var det! Rakt igenom! Vi lärde oss att dansa vals tillsammans med hjälp av de stegen jag lärde mig i självaste valsens hemstad, Wien plus specialsteg tagna från youtube. Rektorn hälsade honom speciellt välkommen och pratade om mig och min ”pojkvän” i sitt högtidliga tal på balen. Han gjorde sig omtyckt av alla han träffade (min familj älskade honom!) och jag hade den mest perfektaste balen jag kunna drömma om med en gentleman som inte gjorde sig till på grund av balen, utan bara var sig själv helt enkelt. Men sen igen. Förtjänade jag det här? Så många tjejer jag känner skulle förtjänat denna perfekta baldate så mycket bättre än jag. Vad gjorde MIG värdig detta?

 

Och här sitter jag nu i gästrummet hos min nya värdfamilj och funderar över liknande situation. Är jag verkligen värd den här familjen?

 

Klockan 6 satte min klockradio igång hemma i mitt gamla rum i en lägehnet i Harlem. Klockan 1 på natten hade de satt igång ett vägarbete utanför mitt fönster och jag var så lagom pigg när jag smög ut för att använda min dushhanduk en sista gång innan jag slängde den och alla mina lakan i tvätten (det var ett krav från min värdmamma att jag skulle ha dem tvättade, torkade och vikta innan jag lämnade huset klockan 9). En liten gnista av skadeglädje som fick mig att le mitt i all trötthet var att mamman starkt ogillar ljudet av tvättmaskinen och har tidigare förbjudit mig att använda den när hon är hemma, och tänk er då att jag enligt hennes egen befallning fick den stora äran att sätta på detta förbjudna tvättmaskinsljud klockan halv 7 en lördagsmorgon! Men nu ska vi inte vara såna. Jag höll mig undan så gott det gick på mitt rum, då jag inte borstade tänderna eller hämtade frukost mm. Och när det blev dags så lämnade jag mobil och nycklar och bar mina väskor, en efter en till dörren (hade sammanlagt 6 olika väskor i olika storlekar). Därefter skulle jag ta ut dessa bort till hissen. Mamman erbjöd ingen hjälp och barnen fick inte lov att följa mig ner för att ”de väntade på kylskåps reparatören”. Men barnen var vänliga nog att hjälpa mig att få packningen till hissen i alla fall. Jag kramade dem farväl och kände en sån befriande känsla då jag åkte ner för hissen. Jag tog packningen från hissen ut till hallen och utanför huset stod min nya värdpappa och väntade. Han hjälpte mig att få in min packning i bilen och vi satte oss i den stora bilen som jag kommer att ha som min. Han visade några funktioner och sa att jag fick stå ut med hans musiksmak på vägen hem. Jag skrattade och sa att jag inte var kräsen, vilket stämde, men hans musiksmak var låtar som jag själv skulle kunnat lägga in i min mp3 så det var inga större problem.

 

När vi anlände till huset så var ”Joy” (min nya värdmammas kodnamn) och ”LittleB” (som i lilla pojken som jag tar hand om) i bilen bakom. Då vi steg ur såg jag att de hade en stor helium-tivolibalong och en stor bukett med blommor med sig. Och min första tanke är. ”Åh! Har LittleB varit på kalas?” Men så kommer de gående emot mig med dessa och räcker över dem. Först då inser jag att det står ”Welcome” på ballongen! Jag kramar om mamman och sonen hjärtligt och är helt salig! Vilket välkomnande! Men välkomnandet slutade inte där! När de väl hjälpt mig få min packning till gästrummet (för den förra Nannyn har inte flyttat ut än. I don’t mind. Gästrummet är värsta prinsessrummet!) så kom mammam plötsligt in med en stor korg med massa prylar i… SOM TYDLIGEN VAR MIN! De gav mig alltså en hel korg i välkomstpresent med:

*En tjusig krimskrams-ram (älskar allt som är prinsessigt, det vet ni!)

*En elegant dagbok med sidorna färgade i silver. (Alltså det man ser av sidorna när boken är stängd.)

*En flytande tvål

*Tre O-flytande tvålar

*Brevpapper och kuvert i en tjusig förpackning

*Tre stycken matchande fotoalbum

…Nä, jag orkar inte ens skriva ner allt! Jag är fortfarande chockad!

 

Dagen flöt på och efter att jag fått tid att komma till rätta på mitt rum (tog en tupplur på min gigantiska prinsessäng) så åkte hela familjen iväg för att visa mig runt. Vi åkte till olika shoppingcentrer, wallmark, en bokaffär, en pysselaffär, biblioteket och en lekplats/park. På kvällen åt vi grillat kött och hotdogs (amerikansk hotdog är gott!) och till efterrätt… ni anar inte…  De hade beställt en tårta med mitt namn på, svenska och amerikanska flaggan!

Helt ärligt kände jag mig bortskämd bara av att få komma till en så super omtänksam och trevlig familj. Känner mig verkligen som en släkting eller familjemedlem alla redan! Och det hade räckt för mig! Men det här? Wow! Vad har jag gjort för att förtjäna det här?

fsfsfsfsfsf
(Tårtan kommer på bloggen imorgon. Mina batterier tog slut men Joy tog också kort på den.)
vfvvvv
Här har jag redan hunnit förstöra den perfekta mys-looken med min stadiumbag och några böcker. Ursäkta!

Ha det bättre! Because you're worth it!

Packa

Hej. Klockan är kvart över åtta amerikansk/New York tid och kvart över 2 på natten svensk tid. Imorgon gäller det. Imorgon är den stora dagen. Och jag tror att både jag och min nuvarande värdmamma har längtat otroligt.

 

När jag kom hem idag från att ha varit ute i stan så hittade jag en lapp på golvet i mitt rum från henne. Att jag skulle komma ihåg att tvätta, torka och vika alla lakan innan jag stack… oj… Hur lång tid tar det att torka lakanen? När måste jag gå upp tror ni? Jobbigt läge. Det blir hur som helst inte någon sovmorgon, men I don’t really mind. Så länge jag kommer härifrån så. Och det är en stor grej det här. För mig i alla fall. Äntligen ska jag komma till THE family. Familjen som så mycket hänger på. För som jag sa. Det blir England för mig om detta inte funkar… Eller hälsohögskolan… Vi får se. Hur som helst, nu gäller det!

 

Idag höll jag på att DÖ av uttråkning och ringde därför upp några av de numren jag samlat på mig under min tid här på Manhattan. En av dem svarade och jag var och träffade honom downtown idag. Vi åt pizza, gick runt och pratade, åt glass i central park och han betalade rubbet. En liten svensk tjej som jag får dåligt samvete av sånt. Inte van vid att folk betalar för mig. En nära vän kanske. För man vet att man kommer få tillfälle att betala tillbaka någon gång i framtiden men en främling? Känns bara inte bra. Men, man ska ta seden dit man kommer vilket jag gjorde.

 

Imorgon… ojoj… Längtar….

 

Ha det bättre! Because you’re worth it!

Hopp på topp??

Det känns lite ensamt just nu. För att vara helt ärlig så känner jag mig ganska så… oönskad. Ungefär som en ohyra av något slag. Kanske överdriver en smula men jag har verkligen bott här för länge nu. Vill härifrån. Känner mig skyldig av att använda mitt rum. Skyldig av att äta av maten i huset. Skyldig av att använda badrummet. Skyldig så fort jag gör det minsta ljud ifrån mig och när familjen kommer hem känner jag mig skyldig för att jag är där. I deras hem! Jag tömmer och fyller på diskmaskinen varje dag, för att jag känner mig skyldig om jag lägger min disk i diskhon tillsammans med familjens frukostdisk. Jag äter spagetti, bagles (bröd) och flingor. Typ det jag vågar ta av.

 

Allt är dock inte hemskt. Har kommit på att jag är ganska eftertracktad. Och med risk för att låta som om jag skryter hejvilt så måste jag ändå påstå att jag inte slutar att förvånas över hur spontana komplimanger man kan få här i USA. Igår åkte jag ner till Broadway, för att jag riskerade att bli galen av att sitta inne hela dagen och filosofera över om jag verkligen gjorde rätt i att åka till USA där jag är oönskad (på plats i alla fall, ta inte åt dig Angel) istället för England där jag fortfarande har kontakt med en massa personer som säger att jag så gärna skulle få bo hos dem. En av dem som faktiskt är husägare i Birmingham har erbjudit mig att få hyra ett rum av honom och hjälpa mig att skaffa jobb där! Och här sitter jag och vågar knappt FISA för at det kanske skulle göra min värdmamma ”upset”. Näe. Tillbaka till det positiva ämnet igen så att vi inte helt tappar det. Vart var jag? Jo, jag åkte till Broadway! Jag gick där och hade precis ätit en smarrig cupcake med morotskake-smak och bestämt mig för att hitta en biograf. Då jag korsade gatan såg jag hur en man som gjorde det åt motsatta hållet (alltså mötte mig) följde mig med blicken, gapade, stannade till och gick bakåt för att fortsätta se mig även om han var tvungen att ta sig över gatan. ”You are beautiful!” Sa han långsamt och chockat. Jag ignorerade honom först, som man ska göra om man är streetsmart tydligen. (Palla med att vara streetsmart! Kort sagt handlar det om att lämna allt som anses vara ”trevligt” enligt svenska regler och bli en tyst ”ragata”. Oj, det skrev jag inte! Ne, men så känner i alla fall jag mig om jag dissar någon). Men direkt när jag kommit utom synhåll kunde jag inte låta bli att skratta. Något som också var kul att samma kväll, så skulle jag köpa våtservetter (blev väldigt kladdig av den där motots-cupcake-n) och när jag gick ut ur affären sprang expediten efter för att ge mig hans nummer. Han tyckte jag var så trevlig och sa att jag kunde ringa NÄR SOM HELST. Och på bion när jag skulle köpa popcorn så hälsade BÅDA de manliga expediterna på mig och BÅDA serverade mig popcorn och vatten. Jag berättade för den som tog betalt att jag skulle se en skräckfilm, och att om han hörde någon skrika, så var det säkert jag. Han sa HELT SERIÖST att jag kunde komma ut till honom om jag blev för rädd. Haha! Jag vet inte vad det är jag gör, men jag måste vara väldigt bra på det!

 

Jaja, sista dan hos den här familjen imorgon. Så jag håller ut. Tror att jag ska försöka skriva en ny låt imorgon. Har en melodi som ska tonsättas, men vi får väl se… Borde försöka komma ut lite också. Kanske ta en promenad i Central Park. Men det är alltid så bökigt med allt man ska ha med sig så fort man går någonstans. Kan inte köpa en ny bok heller eftersom jag redan har en som jag har blivit tipsad av utav en av mina engelska kompisar och jag skulle känna mig så elak om jag köpte en ny och läste ut och struntade i hans favoritbok. Jaja.

 

Ha det bättre! Because you’re worth it!

Och till en alldeles speciell läsare som jag tycker väldigt mycket om:

“I scratch your back and you scratch mine.”

Du vet vem du är! Och jag saknar dig jättemycket!

En vanlig dag.. en tråkig sådan...

God morgon Sverige!

 

Här kommer en kort lägesrapport.

 

Mina pengar är i princip slut. Gjorde åt det sista igår på en jordgubbs och banan-smoothy. Detta för att familjen åt middag och jag var hungrig. Ni förstår vi undviker till varje pris att äta samtidigt nu för tiden. Allt för att inte behöva se eller prata med varandra.

 

Jag har ännu inte fått iväg födelsedagsbarnets brev (fy och skam på mig!) men har hittat ett ”postoffice” nära där jag bor nu och ska sticka dit idag, när jag har dushat och ätit frukost. Men smöret var slut så jag var tvungen att ta ut ett paket ur FRYSEN och vänta på att den skulle ska tina. Så frukosten kanske dröjer ett litet tag. Men du ska veta att posten är igång i alla fall. Behöver bara fixa porto. Adressen står redan på kuvertet. Ett sånt där brunt och tjockt kuvert du vet ;)

 

Vidare så bör jag också berätta att jag kommer börja arbeta i min nya familj på måndag. De kommer ha en CC kontrollant över imorgon kväll för pappersifyllning. På lördag eller söndag kommer de att hämta mig. Hade önskat tidigare, men jaja. Så länge jag kommer härifrån blir jag glad. Tror det beror på att de fortfarande har sin Nanny kvar, boende hos dem… Kanske till och med jobbar där veckan ut? Jaja, jag är glad att få komma iväg hur som helst. =D

 

Ha det bättre! Because you’re worth it!

FLIRTIGA PORTVAKTER ÄR SÅÅÅÅ IRRITERANDE!!!

Här sitter jag i mitt rum klockan 8:42 på morgonen och väntar spännt på att NÅGON ska kontakta mig. Det är lite småkul. Eller? Tja.. Hur som helst vill jag som sagt bara här ifrån. Eftersom familjen är borta nu när det är måndag, i alla fall på förmiddagen, så passar jag på att tvätta (laundry) mig redo för en flytt.

Igår efter att jag kommit hem efter mötet med den KANSKE nya familjen, åkte jag och träffade MissC på the 34th street, 7th avenue. Men efter som min mobil var paj (hade inget med mig att göra jag LOOVAR!) så fick vi noga bestämma tid och plats för vart vi skulle ses. Vid H&Ms ingång blev platsen. Så jag gick dit. Eftersom jag inte hade någon mobil så visste jag heller inte vad klockan var, men av erfarenhet brukar de som jobbar som dörrvakter vara bra på svara på alla möjliga frågor (typ vad en taxi kostar till en speciell plats, hur jag ska gå för att komma till en speciell plats mm.) så jag gick fram till en man och frågade artigt:

”Excuse me? Do you know what time it is?” Mannen svarade snabbt:

”What’s youre name?” Jag blev lite ställd, men tog för givet att det var en säkerhets fråga. Om tillexempel en bomb skulle explodera strax efter skulle de veta att det var jag som planerat det, eller nått…Tänkte jag….

”Julia” Svarade jag nervöst.

”Julia, upprepade han nöjt och gav mig tiden.”

”Where are you from?” Frågade han och jag svarade för att vara trevlig.

”Sweden”

”Ah! Swedish girls are very beautiful!” Sa han och log mot mig. Och det är DÄR man vänder sig om och går. Men jag var ju fortfarande tvungen att stå och vänta där!

”Are you married?” Frågade han vidare. Jag skrattade generat.

”No!”

”Boyfriend?” HUR VÅGAR HAN?!

”No” Fattar han inte hur pinsamt desperat han är???

“I would like to be your friend, you know. Do you have facebook?” Och här kommer skådespelerskan igång ni vet.

”No, I don’t. My friends always tells me to get it but I just haven’t had any time to get one yet. I’m sorry.”

Nu går jag ut och väntar istället. Blä för alla flirtiga portvakter! Tillslut dök i alla fall MissC upp och vi shoppade ihop. Eller HON shoppade jag JAG tog på mig det fulaste jag kunde hitta och tvingade MissC att ta kort på mig. Sen tvingade jag naturligtvis med henne också.

fsfs
kkkkcxcdv
hjkkds
.,mnbv

Jag har en glad nyhet som jag vill dela med alla. Jag kommer snart att flytta härifrån! Vet inte exakt när än. För the program director har inte ringt än. Men vi får se. Hon sa att de SENAST ska försöka få över mig på fredag. Så nu i veckan kommer jag flytta i alla fall. Så underbart! Äntligen! =D Hoppas turen vänder nu!

KORT INLÄGG!

Hej allihopa!


Förlåt att jag inte skriver så mycket just I detta inlägget men familjen kom precis hem, och då vill jag inte vara hemma. Känns inte direkt hemtrevligt på något sätt.. Hm…

 

Men kortfattat så träffade jag min match idag och jag har bestämt mig för att tacka ja i alla fall. Tyckte intervjun gick väldigt bra, och hoppas verkligen de vill ha mig med. Något säger mig att jag kan komma att trivas riktigt bra där…

 

Så håll tummarna nu allihopa. Och säger de nej så är det troligtvis inte menat att jag ska vara deras Au Pair heller, och då finns det troligen en ÄNNU bättre familj där ute någonstans.

 

Jag ser possitivt på framtiden just nu. Förutom den allra närmaste. Min mobil funkar inte, så jag måste meddela min nuvarande värdmamma om detta… *gör grimage* Detta kommer inte bli en TREVLIG upplevelse kan jag lova er. URSH! Men jaja. Måste göras! *suckar*

 

Here we go…

Hmm...??

Hej alla glada!

...och ni som är upprörda med för den delen. Här på min blogg är alla välkomna.

Ursäkta att jag inte skrivit på 2 dagar nu. Men det har varit en minst sagt jobbig period med många motgångar. Men nu sitter jag upp och är redo för de utmaningarna som väntar. Den första är att hitta porto och posta vykort och ett paket (säger inte till vem, men en viss liten syster som snart fyller år kan ju börja kolla läget i brevlådan titt som tätt), den andra är att hålla sig så långt bort från min gamla familj som möjligt (vilket inte är så svårt i och för sig, efter som de, i alla fall MAMMAN gör allt för att hålla sig ifrån mig med) sedan ska jag, imorgon hälsa på en familj som bor utanför NYC. Har sett bilder på HUSET (ett hus! Fatta ett hus! Inte en lägenhet!!!) och nog vet jag att om jag tar familjen är huset det sista som finns att klaga på. Det är ett sånt där riktigt drömhus! Men jag väljer inte familj efter hus, och imorgon ska jag besöka dem.

De har bjudit in mig att komma och hälsa på dem, så jag har förberett mig genom att gå till Svenska kyrkan och köpt en stor marabou-dajm chokladkaka som värdinnegåva. Längtar verkligen! För jag pratade med mamman igår och hon var inte bara trevlig (vilket jag tror att vem som helst kan tvinga sig att vara) utan även mysig. Glad. Så jag hoppas verkligen. Håll tummarna nu! Jag VILL härifrån. Och jag VILL att den här familjen ska vara den rätta för mig!

Ha det lysande och här är en bild på mitt fika när jag var på Svenska kyrkans cafe. Jag var helt salig och ändå har jag bara varit här i en månad... bara och bara...
sdfgsdf
gdfg
Blöt hund... I alla fall kände jag mig som en. Det regnade hur mycket som helst och när jag gick förbi ett tak så FÖLL det ner massa vatten. Som ett litet vattenfall.. Nej som om någon hällt ut en hink med 10 liter vatten ut genom ett fönster. Träffade mig perfekt. SPLASH! Haha, jag gjorde i alla fall många människor glada på kuppen. När de såg mig började alla att le. Jag är New Yorks egna lilla Birget Jones...

Ha det bättre, Because you're worth it!

Vart vägen bär...

Okej, here is the läge.

 

Jag sitter på mitt röriga MEN välorganiserade rum (allt är redo för att packas ner) iklädd ett lakan (oh, hör hur det låter!!) för att det är för varmt med min fleesemorgonrock, men jag har för vana att inte ta på mig kläder innan jag duschat, och äter ett äpple. Nä. Nu har jag ätit upp äpplet. Intresseklubben antecknar.

 

Antar att det ni verkligen vill höra är vad som egentligen hände igår? Mötet var ingen höjdare direkt. Att sitta och berätta varför man ville byta familj FRAMFÖR värdmamman med migrän, kändes inge vidare. Som att sparka på någon som ligger… som inte direkt ser glad ut. Ursh! LCCn var nog orolig för mig för han upprepade om och om igen att allt skulle gå bra. Jag skulle hitta en ny familj, mamman en ny Au Pair, och detta skulle vara bättre för oss båda. Vi var bara 3 vuxna som fyllde i ett papper som skulle starta igång det ”bra”. Det var fortfarande obehagligt. Ungefär som att spy. Fast psykiskt. Ursh! Tack och lov att det är över. Fick till och med inför VÄRDMAMMAN säga hur jag ville att min nya familj skulle vara (allt skulle naturligtvis ner i protokollet). Jag protesterade först och sa att det inte kändes rätt att göra det. Men så tillslut övertalade de BÅDA mig och jag nämde upp egenskaper som var raka MOTSATSEN till min nuvarande värdfamilj.

 

Därefter diskuterade vi vad som skulle hända. Jag kommer INTE att jobba mer för den här familjen, för det skulle nog vara jobbigt för barnen. Istället så har jag LEDIGT, men bor fortfarande kvar. Alltså, jag är singel, ledig, och boende i New York. Får göra i princip vad jag vill… fast det är klart. Tills pengarna tar slut. Haha!

 

I största allmänhet känns det bra nu faktiskt. Eller… det känns knasigt. För er som inte tror på Gud och får kalla kårar och fräser och spottar av blotta ordet, jag tvingar er inte att läsa resten av inlägget om ni inte vill. Men det är faktiskt så att jag har lite God issues just nu. Jag tror att han vill att jag önskar Alabama till matchingsteamet. Om detta kommer göra att jag hamnar i Alabama eller får matchningsteamet att tänka på ett visst sätt när de matchar mig, så att jag hamnar där Gud har planerat har jag ingen aning om. Jag vet inte ens om jag VILL bo i Alabama! Det är så varmt där ju? Men om tanken fortsätter vara så otroligt ihärdig (det är ungefär lika svårt att bli av med tanken på ordet Alabama som att bli av med namnet på personen man är nyförälskad i. Så ni kan ju tänka er!) så kommer jag att önska det no matter what. Gud vet bäst, och eftersom han hittils har lett mig, så tänker jag inte tillåta mig själv att gå miste om kanske det största äventyret med honom i mitt liv! Hittills i alla fall. Haha! Känner mig som Jona i bibeln. Kan nästan se mig själv hitta en familj någon annan stans och ta båten dit. Plötsligt blir det storm. Det undrar varför och jag säger att det är mitt fel… de slänger mig över bord och en stor VALFISK slukar mig hel… 30 dygn i magen på fisken och så spottar fisken plötsligt upp mig på land. Därefter åker jag direkt till Alabama. XD Nej… Det verkar lite obehagligt att vara i magen på en fisk… Och om Gud vill att jag åker dit, så har han säkerligen en plan också. Må din vilja ske Gud. Men den delen av mig som vill tänka logiskt och ur människosynvinkel tycker jag är spritt språngande galen.

 

Men ibland är det bra att vara galen. Det är om inte annat mycket roligare och mer spännande att vara galen.

 

Ha det bättre! Och oroa er inte för mig!


AHHH!

LCCn kommer nu!!


Jag är ledig imorgon...

Jag är ledig imorgon… OCKSÅ! Vilket innebär att jag varit ledig sen i Lördags. Heh.. Och vanliga normala människor skulle hoppat högt och jublat. Tänk er själva. Ännu en dag på Manhattan att tillbringa precis HUR JAG VILL!

 

Och visst, jag kommer njuta av den. Speciellt när jag antingen får med MissC till skönhetssalongen eller går dit själv och får min manikyr och pedikyr som jag drömt om hela veckan. Men det känns fortfarande lite fel. Har detta med familjebytet att göra? Jag och mamman har inte pratat med varandra om det än. Antar att båda låssas som ingenting, även om vi båda vet att LCCn kommer imorgon. Båda vet att båda vill samma sak. Vi är eniga. Men vi pratar inte om det.


Som jag ser det kan det finnas 3 anledningar till denna lediga dag.

 

  1. Den logiska lösningen. Vilket är att hon först ville göra det mesta av barnens sista ledighet innan skolan och sedan imorgon att hon själv vill följa dem till skolan på deras första dag.
  2. Den sorgliga lösningen. Att hon inte litar på mig tillräckligt för att ta hand om hennes barn. Hoppas VERKLIGEN inte det är denna anledningen förståss.
  3. Den empatiska lösningen. Att hon känner skuld för att vilja få bort mig, och därför ger hon mig ledigt.

 


Pappa Gud fixar allt!

Nu har jag inte skrivit på ett tag. Förlåt. Hade inte tillgång till dator igår, eller inte tid rättare sagt. Men nu är jag i alla fall tillbaka i New York igen. Ledig idag, vilket är skönt. Idag ringde min LCC mig och frågade vad som var på gång. Har nämligen mailat honom om att jag vill träffa honom och prata om något, han frågade vad och jag svarade snabbt att jag vill byta familj. Idag när han ringde ville han höra vad jag kände. Jag hann inte komma längre än att jag inte tror att jag och mamman har rätt personkemi för varandra, innan han avbröt mig och såg det som självklart att jag skulle byta familj. Tydligen har min värdmamma vänt sig till honom också, och känner som jag. Imorgon kommer LCCn över och vi ska diskutera vad som händer i framtiden.

 

Så tack till alla er som stöttar mig och ber för mig! Jag fick absolut bönesvar idag. Inte nog med att jag var befriad från alla orokänslor när jag kom hem till New York efter Washington resan. Att hon tycker det samma är det bästa som skulle kunna hända. DESSUTOM är det många familjer som just nu söker Au Pairer. Tummen upp! Jag är inte rädd. Hur skulle jag kunna vara det med Gud vid min sida? Gud har bedövat all min oro med sin frid och jag är hur lugn och gó som helst. Han kommer lösa det här, det är jag så säker på. Allt jag behöver göra är att luta mig tillbaka och ”enjoy the ride”. Tack gode Gud för att du finns även i USA!

sesdf
Min SNYGGA räddare i nöden som jag har döpt om till "Angel". Så alla vet det. Om ni tittar riktigt noga kan man nästan se glorian. Men bara om man tittar riktigt nära. Skyddsänglar är väldigt bra på kamoflage ska ni veta.

lkljfd
dgsgsfg

dgdfg
Poose bilder på Me Myself and I i... vad hette stället nu igen? Skit samma.
fgsgs
Min lunch som jag njöt av i Washington DC innan jag hoppade på bussen hem till New York
gasgdg
Tillbaka i Harlem vid 10 tiden. Det här är bland det vackraste jag vet. NEJ, detta är inte den finaste delen av Harlem, snarare tvärt om. Jag bor riktigt lyxigt. Men det här... AH! Detta är äkta skönhet!


Rustar mig för strid

Hej… Ja… Det är som det låter. Så illa är det. När jag kom till min kompis, kramade om henne, kände att någon som verkligen brydde sig om mig kramade mig tillbaka, hälsade på hennes värdfamilj som alla var öppna och hur trevliga som helst förstod jag det. Eller, bara av när jag såg andra omgivningar i USA förstod jag det. Kom ut ur New York och kände lättnad över att se vilda träd växa vid sidorna av vägen. Små byar och förorter. Jag vantrivs i New York och måste där ifrån. Min vän i Washington plus alla hennes vänner OCH hennes värdfamilj är eniga. Jag MÅSTE BYTA FAMILJ.

 

Men hur lätt är det? Min ork ligger nere på minus skalan just nu, och jag känner mig så liten, klen och skyldig. Vill VERKLIGEN där ifrån, men är livrädd för striden som jag vet kommer komma. Mamman kommer inte bli glad!

HJÄLP!

Behöver all stöttning jag kan få nu. Det här är mer äventyr än vad jag hade räknat med. Och den här gången har jag inte min familj hos mig. Jag har inte mina svenska vänner hos mig. Jag har inte mina engelska vänner hos mig. Jag har inte mina tyska… Jag tror ni har fattat poängen? I stridens hetta kommer jag inte ens kunna ha min svenska Au Pair kompis vid min sida, för att jag är ensam i New York! Jag kommer ha er alla i min dator, i mina hörlurar via skype och i telefon, men inte där hos mig. Ingen kommer kunna krama mig. Ingen kommer att kunna hålla om mig. Ingen kommer att kunna ställa sig framför mig och försvara mig. Jag är så ensam jag bara kan bli. Och mitt i allt ihopa, OM jag nu blir ivägsläppt mot alla odds, så måste jag troligtvis bo kvar (om jag inte trivdes innan, hur mycket kommer jag då inte vantrivas när jag VET att de inte vill ha mig där längre?) och hitta en ny familj. Många svåra hinder i en väldigt krävande process. Ni som är troende. Snälla be för mig. Det är det allra bästa sättet att se till att hjälpen säkert kommer fram dit den ska, och gör garanterat nytta.

 

Ni får jätte gärna stötta mig genom kommentarer eller mail. Just nu känner jag mig ganska liten som sagt.

 

Ha det bättre! Because you’re worth it!


På bussen till Washington

Hej

Det här är lite smågalet. Här är jag på en buss på väg till Washington DC. Nej, det finns ingen sändning här, men jag har batterier på datorn och passar på att utnyttja dem nu.

 

Denna resan var något som jag bara för någon dag sedan planerade med min kära Svenska Au Pair kompis, och nu är jag alltså på väg. Jag är tokig.

 

Min resebudget har redan sprängts. Biljetten kostade dubbelt så mycket mot vad jag räknat med. Lyckades inte beställa dem via Internet och nu åker jag med Greyhound som gör allt annat än ger valuta för pengarna. På flera ställen i taket har folk stoppat in papperstussar för att stoppa det kalla luftflödet ur fläktarna! Rutorna är smutsiga och det är någon brun vätska fasttorkad i taket. Jag gissar på kaffe eller rost. Men man ska inte klaga. Haha, vem har för övrigt sagt att jag klagar? Lite små synd bara att så mycket av min medtagna toapappersrulle gick åt till att täppa igen 4 stora hål i taket där kalluft innan öste ner över mig. Allt detta papper som jag skulle använt till att snyta mig i!

 

Japp… Jag är förkyld. Märkligt va? Ärligt så ”I saw it coming”.

 

Nej, nu låter jag negativ! Det är verkligen precis så som folk säger. Jag kan vara glad, le och skratta men prata om något jättehemskt under tiden. Jag är glad! Missförstå mig inte! Jag är fri som en fågel. Självständig och vuxen. Jag ska ha en riktigt kul helg och njuta av att jag är i USA.

Vilken röra!

Jaja… jahapp…

 

Jag åker till Washington DC imorgon för att träffa en svens Au Pair som jag träffade på flyget till NY. Ser verkligen fram emot att träffa henne… och att komma här ifrån ett litet tag, nu under helgen.

 

Idag tog jag mod till mig och ringde min LCC. Berättade om mina problem, men bad om att få boka en tid. När jag kommer hem ska vi försöka träffas. Oj oj oj… Jag undrar verkligen vad som kommer att hända. Tycker inte om när inte allting går som det borde gå, men något är fel och jag tänker reda ut det här. Jag är inte den som biter ihop, håller tyst och lider när något är fel. Jag är JEB!

 

Idag började jag vid 8:30-8:45. Tvättdag idag.

Klockan 10 hade mamman förberett en play date med några av hennes vänner och deras barn. Vi gick och fiskade i Central Park. Frågan är bara, hur sköter jag tvätten när jag är och fiskar?

Vi gick hem. Åt lunch. Lekte, spelade spel, jag tittade till torktumlaren då och då, och fyllde på med ny tvätt då tvättmaskinen var klar och kläderna i torktumlaren torra. Eftersom jag redan då viste att jag ska iväg imorgon var jag väldigt glad över att jag hann klart innan mamman kom hem. Då var det dags att göra middagen. (Passet var inte över än, även om mamman var hemma) Denna hjälptes vi åt med och åt middag vid 6 tiden. Jag röjde upp efteråt. Då var klockan runt 7pm och jag hade fortfarande massa tvätt kvar att vika. Nu är jag äntligen klar. Efter att ha blandat klädvikning med dator är klockan nu lite över 9. Jag är trött. Inte ledsen ikväll. Bara trött. Har nog haft en rätt okej dag. Men jag vet mycket väl att det jag gjorde idag var ett kontrakt brott. Jag får bara arbeta MAX 10 timmar per dag. Jag har ett problem gott folk. Och det måste jag efter min resa ta itu med.

 

Mår bra som sagt… men nu när jag vet att jag har pengar… så blev jag plötsligt väldigt sugen på godis… Borde gå och köpa det nu kanske. Det plus batterier till MP3 plus lite reskost till imorgon. Resan är nämligen 4 timmar lång. :P

 

Men ni alla får ha det underbart bra!

 

Ps. Jag har kommit på att jag är förälskad. I ENGLAND! Funderar seriöst på att åka dit på en av mina semesterveckor, tillbaka till lägret om det är möjligt. Annars får jag väl göra en ”road trip” och sova över hos alla mina vänner som bor utspritt över hela England. Tihi! Vad tror ni? Är jag galnare än vanligt?

Lite bättre... men borde kanske göra något?

Igår gick det bättre. Men det kan ha varit för att hela middagen var klar när mamman kom hem. Funderar på att prata med LCCn men vet inte hur jag ska göra det smidigt utan att värdmamman ska tror att jag försöker sätta dit henne…

 

Hade en jobbig dag igår annars, men jag antar att ungarna sakta men säkert börjar lära sig MIG nu. Efter att jag hört att en gäst (16årig pojke!) och pojken i familjen lekt kurra gömma i mitt rum, i min garderob för att vara exakt. Så inte nog med att jag kände mig kränkt över att de över huvudtaget hade vistats i mitt rum utan tillåtelse (där bland annat min BH låg på golvet, så tjusigt!) de hade gömt sig i min garderob.

 

Jag blev helt paralyserad när jag hörde det först. För jag kände mig verkligen kränkt. Så utlämnad. Bestämde mig för att prata med mamman men gjorde inte det. Barnen fick i alla fall klart för sig att mitt rum är mitt rum och det enda som är mitt i denna nya stora värld så det är viktigt att jag åtminstone får ha det ifred. Kommer jag få tillbaka det här på något sätt om jag inte berättar hur jag tänker för värdmamman? (Ex. via att dottern förklarar så fint.. hrm…)

 

Men som sagt. Sen kändes det lite bättre. Jag börjar faktiskt få mer och mer kontroll över läget. Börjar lära mig rutinerna nu….Men jag borde verkligen prata med värdmamman men vet inte om vad och vilken ände jag ska börja i.

 

Köpte en bibel igår! På engelska! Och en elektrisk tandborste. Tihi! Tycker det är jättekul, för jag har verkigen gått och längtat att få köpa dessa prylar och igår gjorde jag det alltså.


Bara till besvär!

Svår..

 

Jag känner mig som om jag går UPP för en rulltrappa som går NERÅT. Jag fattar inte vad jag ska göra för att göra min värdmamma nöjd. Känns precis som när man övningskör, allt läraren kommenterar allt som oftast är FELEN man gör. Kommenterar aldrig om man gör något rätt eller märker om man gjorde något som de faktiskt inte sagt att man behövde, men man gjorde det där lilla extra bara för att imponera… Inte en min.

 

*Suckar* Hey, alla ni andra Au Pairer. Är det så för er också? Känns som vad jag än gör så finns det alltid något jag kan göra bättre. Är det för att min mamma är ensamstående som hon ställer så höga krav? Sträng. Säger ”vi brukar alltid göra såhär…” när jag gjort något fel som om jag borde förstått det själv och bara försvårar livet för henne och familjen. Känns nästan som om jag gör det time to time. Om så bara genom att INTE skära grönsakerna på rätt sätt. Eller att inte ringa när jag istället för att ta barnen till parken åkte hem med dem. Disaster?

 

Och allt blir självklart så mycket värre av mina super hyper ärliga barn som slåss ÅT mig mot min vilja. Mina ungar är uppfödda med slicka på fingrarna, stoppa ner i smeten, ta på allt i salladen, slicka på fingrarna igen och ner i smeten igen, stoppa in i någon annans mun och ner i smeten…. Utan att ha tvättat händerna först över huvud taget?

Samt att pussa varandra, sin mamma och deras AU PAIR PÅ MUNNEN! Katastrof att jag inte riktigt tycker det känns så passande att pussa mina värdbarn på munnen? Vet inte hur det är i era familjer, men för mig är det lite ”jag älskar dig men inte på DET SÄTTET”-känsla över det hela. Hångel är för kärlekspar. Kyssar är för kärlekspar. Puss på munnen är för kärlekspar, och där någonstans går gränsen. Puss på kinden är ok.

 

Men mina små raringar nöjer sig inte med att först ha en lång ”du måste lära dig att pussa oss på munnen”- diskussion, varpå jag om och om förklarar att jag ser det som väldigt INTIMT och inte kommer att pussa någon på munnen förens jag skaffar pojkvän. Detta blev dessutom ”dinner” ämnet när mamman kom hem. ”Mamma, Jeb kommer aldrig pussa oss på munnen! Hon tycker det är fel…bla bla bla…” Och plötsligt låter det som att JAG anklagar mammans sätt att fostra ungarna. Heh! Inte riktigt det jag ville. Hör hur mamman försvarar sitt sätt och hur ungarna fortsätter, ”Jeb säger att… bla bla bla” och detta försvarstalet behöver jag inte heller!

 

Idag hände det igen. Jag bakade pankakor med ungarna här om dagen och var noga med att de tvättade händerna innan vi bakade. SLURP! Där åkte någons fingrar in i munnen efter att ha varit i smeten. Jag förklarade att denne måste tvätta händerna igen om denne vill fortsätta. ”But WHY? It’s not dangerous? It has only been into my mouth?” Heh, så jag började förklara, FÖRSVARA varför jag inte ville dela saliv med dem och tillslut så respekterade de detta.

 

IDAG fick jag skit för detta! Precis innan vi skulle sätta oss vid middagsbordet skulle min värdmamma kolla om maten var klar. Hon tog en gaffel, plockade upp en bit av wooken och smakade. Lillflickan: ”Du får inte stoppa tillbaka den igen, för Jeb är livrädd för bakterier! När vi bakade pankakor med henne var vi tvungna att tvätta händerna hela tiden…. Bla bla bla…”

Och mamman försvarar sig, inte mot ungen utan mot mig: ”Men jag har lagat mat på samma sätt sen jag var tjugo och tänker inte ändra på mig.”

”Men Jeb vill inte att… bla bla bla…”

Och vad ska jag säga? Att jag aldrig skulle våga klaga på hur värdmamman lagar mat men när jag bakar med barnen har jag mina regler? Jag var tyst och fick klart för mig att jag minsann inte kan ÄNDRA på min värdmamma. SOM OM JAG FÖRSÖKT DET!

 

ÅHHH! Ibland vill man bara ta en stor bit silvertejp och… Never mind! Irriterad blir man I alla fall. Eller det kanske är fel ord. FRUSTRERAD är det rätta ordet.


Jag vet det klassiska ”gräset är alltid grönare på andra sidan staketet” men jag undrar faktiskt om det inte är det. Eftersom min värdmamma är ensamstående blir jag plötsligt inte bara en Au Pair utan den andra vuxna ansvariga i huset. Jag har ensam hand om middagen som är till alla. Trodde att jag inte skulle ta hand om mamman utan ungarna? Inte för att det gör någon större skillnad… men det är bara så irriterande att hon tar det för givet istället för att tacka mig för att jag lagar mat åt henne också. Vilket faktiskt inte ingår i mina sysslor. Tvättat HENNES kläder! När hon kommer hem ska allt vara frid och fröjd och middagen färdig. Jag är hemmafru! Hemmafru i ett förhållande där mannen tar kvinnan för given att ta hand om allt och lite till. Morr, om inte maten står på bordet i tid, MORR om inte kläderna viks på rätt sätt. Men att jag gör allt jag kan för att barnen ska ha det så bra som möjligt, WHATEVER!

Förlåt allihop. Jag skulle ha varnat er… Behövde bara skriva av mig. Är så galet frustrerad just nu! Om jag hade haft två värdföräldrar hade jag inte behövt vara ”mamma”, utan bara Au Pair. Mitt jobb skulle ha varit barnen, och barnen ONLY. Inte barnen och halva hushållet. Jag känner mig bara så fel just nu. Finns det något jag kan göra som är BRA? Uppskattat? Vad gör jag annars här?

 Hoppas VERKLIGEN ni har det bättre. Because you're all worth it!


Nä nu får det verkligen vara nog!

Nu har jag alltså inte uppdaterat någonting sen min jobbiga dag! Går alla omkring och tror att jag gråter ständigt och är allmänt olycklig nu? Nej då!

 

Idag är det den första september va? Och om 9 dagar har jag varit borta i en månad. Känns inte som det. Någonstans tror nog min hjärna fortfarande att detta är en semester… men vem vet hur min hjärna fungerar? Inte jag i alla fall.

 

Så, i Söndags gick jag på date igen. Denna gången såg ”Me Myself and I ” på filmen Inglorious Basterds. Jag vet många som skulle gillat den… men de är inte tjejer. Detta var nog en ganska typisk killfilm faktiskt med tanke på hur mycket ”släsh och pläsh” det var (mycket våld, action och blod). Annars måste jag säga att den var riktigt underhållande.

 

Sen lyckades jag tillslut träffa Koreanskan i alla fall! Mot alla odds! Och vi kommer nog garanterat att träffas igen. Vi träffades på Starbucks klockan 5 och gick sedan LITE i Central Park och pratade… och pratade… och vipps så blev vi hungriga (vilket inte var så konstigt för tiden hade bara flygit iväg och klockan var runt 8! Vi åt pizza tillsammans (MED SKINKA PÅ! Äntligen riktigt KÖTT!) Kom hem först vid 10 tiden den kvällen. Kul hade vi.

 

Idag är min uppgift att utforska staden mer. Pjuh, palla! Det är jättehemskt. Men jag antar att jag tycker det jag redan har är stort nog och behöver inte vidga mina vyer riktigt än. Hemma är det en sak. Då VILL jag åka någonstans och se mig omkring. Men här. Jag menar. Jag behöver inte gå långt för att komma till gator jag aldrig varit på. MEN, jag ska i alla fall och åtminstone besöka min blivande dansskola idag så att jag vet vart den ligger och hur man tar sig hem ifrån den. Inget märkvärdigt, för den ligger tydligen i den smeten där jag brukar åka buss och tåg. Ska nog köpa en turistbok om New York och bara FROSSA i ställen att se. Men först måste jag som sagt köpa en kamera.

 

Ha det bättre! Because you’re worth it!


RSS 2.0