Jag är så glad att jag är här!

Hej alla därhemma!

 

Jag är rubbish på att skriva inlägg för tillfället. Ursäkta! Men det händer så otroligt mycket här hela tiden! Och ännu mer är på gång.

 

Igår fick jag ett sms från en av G-Girls tjej kompisar som artigt frågade om jag kunde göra henne en tjänst. Jag blev nästan orolig först och tänkte ”har det hänt något?” men sen frågade hon hur mycket jag tog för en helkroppsmassage! Fatta! Hon skulle kunnat betala mig för en massage! Och hon har aldrig ens känt min massage! Jag kände mig så hedrad. Det plus att jag saknar att massera så mycket att jag utan förvarning började massera Lucy en kväll då vi var hemma hos henne. Haha! Nu har vi bokat tid imorgon efter jobbet. Jag ser sjukt mycket fram emot detta ska ni veta!

 

Vet ni. G-Girl är ett ganska konstigt kodnamn. Kan vi inte kalla henne Amber istället? Det är åtminstone ett namn, och det förtjänar hon! Tjejen jag ska massera imorgon kan vi kalla… hmnm… låt se… Ann-Louise? Det var det första som dök upp i mitt huvud. Det är inte ens amerikanskt, men Lucy är inte svenskt (inte amerikanskt heller egentligen men…) så det jämnar ut sig!

 

Jag har nu köpt min Halloween kostym, efter att ha ändrat mig ett antal gånger fram och tillbaka.

 

Imorgon under dagen kommer jag träffa Lucy och Mary (haha! Alla svenska tjejer får Brittiska namn! Kul va?) Mary är en tjej som är Au Pair hon med, men från en annan agency. Vi har bestämt oss för att göra ett mini lucia tåg så att vi kan lussa för våra värdfamiljer. Imorgon har vi övning hemma hos Mary som tydligen har LUSSEBULLAR hemma! (Fråga mig inte varför hon har det i oktober. Jag ifråga satte det inte. Jag tappade andan av förtjusning!)

 

Till alla er som funderar på att vara Au Pair har jag lite att dela med mig av. Jag har kommit på varför jag gjorde ett bra val att åka iväg. När jag inte trivdes ifrågasatte jag vad jag egentligen gjorde här när jag skulle kunna varit hemma och gjort något vettigt. Som mina jämnåriga kompisar. Skaffa en utbildning, ett jobb eller kanske till och med familj. Men såhär i efterhand har jag insett att visst, jag har en vardag här, precis som mina jämnåriga kamrater. Ibland tittar man på klockan och önskar att tiden ska gå snabbare för att man är så trött på att leka och vara hurtig. Men när jag väl är ledig, så är jag trots allt i USA. Och jag behöver inte ens vara ledig för att njuta av att jag är här! Idag fick jag som uppgift att åka till LittleB’s skola och… näe! Nu kallar jag honom Bosse istället så att han också får bli lite mer personifierad! Hur som helst.. skolan var det ja. Jag skulle lämna några papper till deras ”main office”. Parkeringen var överfull och jag hamnade såklart långt ifrån skolan… men väldigt nära High School. Jag stannade till en stund och tittade ut över byggnaden och på människorna som gick omkring där. High School film, LIVE! Det var magiskt på något sätt att se en riktigt High School med egna ögon.

Likaså igår, då  Bosse var sjuk, kom jag på mig med att upptäcka saker man bara sett i filmer. Mamman/Joy var tvungen att hämta några papper på sitt kontor (hon stannade också hemma för att ta hand om Bosse nämligen) och vi fick följa med. Tänk er en riktigt pampig lobby, där du måste skriva in dig om du är besökare. Jag och Bosse fick en klisterlapp att sätta på kläderna. Sedan den klassiska hissen! Den amerikanska hissen där alla buisnessklädda människor står och ser allmänt alvarliga ut. Men om någon börjar prata är alla deltagande i samtalet. (Vilket hände på tillbakavägen då Bosse förklarade att han var sjuk och därför var tvungen att täcka munnen hela tiden med sin luva… vilket naturligtvis var en liten överdrift, men en otroligt söt sådan.) För att sedan komma upp på själva kontoret som är ett enda stort JÄTTE RUM med massa skrivbord med små avskärmningar runt om, just så att man precis kan se över när man sitter ner. Och runt omkring det stora rummet finns dörrar som leder till de finare kontoren. Woow… och detta var en helt vanlig dag. Min vardag.

Min vardag är att köra en GIGANTISK BIL lite hit och dit på en väg med amerikanska vägmärken. Min vardag är att gå försiktigt ner för trappan för att inte väcka Halloween dekorationerna som sjunger, skrattar, dansar, pratar och har massa konstigt för sig om Bosse råkat lämna dem påslagna. Samma dag de satt upp dekorationerna var det lördag och familjen hade precis lämnat huset, så jag passade på att gå ner i mysdräckt för att äta frukost. Där gick jag. Det var knäpptyst i huset… Jag såg de vackra dekorationerna som prydde HELA HUSET och var helt i min egen lilla värd då plötsligt ett skelett började flirta med mig! Men först ett rysligt skrik förstås ”Haaaaa! Do you wanna hang out? Haha!”. Jag flög all världens väg, och skrattade sönder efteråt.

Detta är min vardag. Det är min vardag att prata engelska varje dag. Jag har en nära kontakt med Amerikas historia. Joys morbror deltog i Vietnamkriget och Bosse har just ärvt ett par jättegamla stridsflygplansleksaker från sin gammelmorfar. De föreställer 3 engelska plan och ett japanskt. Coolt eller vad? Och detta är det jag upplever när jag jobbar. Den tråkiga delen om man säger så. Helgerna behöver jag inte ens gå in på! Det säger väl sig själv att man är i USA, en timma från NYC och har tillgång till bil? Jag är fri som en fågel och bara min fantasi sätter gränser!

Kommentarer
Postat av: Maria

Så gott att du trivs så grymt bra. Vi är så glada för din skull. Vilket år du får!!

Kram Familjen Jönsson

2009-10-23 @ 10:14:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0