Sjukt taggad!

Mr Baldate kommer imorgon!!! :D


Jag är sjukt taggad! Just nu leker verkligen livet! Igår fick jag meddelande om att jag FÅTT MVG I TYSKA! Sen ska jag på lillasysters konfirmationsfest ikväll och hennes konfirmation imorgon bitti. Därefter åker vi och hämtar min kära engelska kavaljer på flygplatsen!


Igår var jag på marknaden inne i stan och åt en munk som var doppad i choklad. När jag åt den kunde jag inte låta bli att filosofera över USA. Jag tittade eftertänksamt på munken och tänkte "det här skulle lätt kunna bli en av mina nya ovanor". Jag älskar munkar! Skulle LÄTT kunna vänja mig vid den amerikanska "munk-kulturen". Det kanske rent av slutar med att jag blir polis där? :P Haha!


Mums! :D Yummie!

Jag har svårt att förstå att han kommer imorgon, för att hoppa tillbaka till det första ämnet. Jag ska råstäda mitt rum...IGEN bara för att. Det ska bli så kul! Han har aldrig varit i Sverige på sommaren, bara på vintern, så han har ingen aning om hur den svenska sommarnaturen ser ut. Och jag har kommit på att den är verkligen något man inte får missa. Missförstå mig rätt! Många tolkar det rasistiskt att man pratar gott om sitt land, och jag måste därför bara tillägga att jag älskar mitt land, och har inget emot att dela det med andra. Jag älskar olika kulurer och sen i början av 2an har jag fått riktigt blodad tand för det. Mina vänner har lärt mig att prata lite arabiska bland annat. Sjukt kul! Kortfattat. Jag är inte rasist, älskar mitt land och min kultur men även att upptäcka andras.

Nu ska jag nog tillbaka till städningen igen.

Ha det bättre! Because you're worth it!

Balförberedelser

Nu har jag fixat det sista! Tja, allt utom kavaljer då förståss, för han kommer först på söndag. Men ändå! Fatta! Det är i övermornsmorn! Men som jag sa har jag förutom min engelska baldate allt jag behöver för balen förberett här hemma nu. Jag har klänning, handskar, tiara.... Och igår köpte jag in det sista som var skor, ögonskugga, täckstift (ja, mitt gamla var slut) och örhängen. NU ÄR JAG REDO! Nu i eftermiddag har jag gått omkring med mina nya vita högklackade skor för att mina små fossingar inte ska förgås under balkvällen. Men jag har inget emot att sitta framför datorn i högklackat. No problemas!


När jag väl kom till vad jag trodde skulle vara verbprovet idag så visade sig att jag hade tänkt fel. (Eller inte tänkt als?) I min kalender står det TYDLIGT att mitt verbprov är under en håltimma imorgon! Så än är det inte över! JAG KRYPER FRAM just nu. Så trött är jag! Jag mår fysiskt illa av psykisk trötthet! Har nog aldrig NÅGONSIN varit så skoltrött som jag är nu!


Jag har hittat ett får för min musikvideo (om han var seriös, vilket jag verkligen hoppas) och det är hur bra som helst. Detta innebär att jag har EN sak mindre att hinna med.


Imorgon är det fredag, och det händer faktiskt rätt roliga saker då. Jag ska till frisören och planera balfrisyren. Sen funderar jag på att kolla upp om det möjligtvis är någon som skulle vilja följa med att vara mitt smakråd. Jag behöver något LAGOM festligt att ha på ett bröllop, en konfirmation och en efterfest... Hm.. Help? Det kan bli spännande som ni hör. Sen ska jag till tonår i kyrkan och undvika att bli mer blåslagen än vad jag redan är. Har inte frågat lillebror om han ska dit, men om han är där finns det alltid en risk att jag inte kan låta bli att kaxa. Och han i sin tur inte kan låta bli att snudda min arm med sina knogar och VIPPS har jag ett stort blå, brun, grönt blåmärke som mina tjejkompisar reagerar skrikande på. Missförstå mig inte! Jag är inte misshandlad på något sätt. Den som är med i leken får leken tåla. Och jag ger alltid första slaget... även om han uppenbarligen inte får lika fina blåmärken som jag...


Sen ska jag "nanna kudden", som vi säger i vår familj. Vilket jag även borde göra nu, eftersom jag behöver alla krafter jag kan få på provet imorgon. Önska mig lycka till! =D


Ha det bättre! Because you're worth it!

Ps. Dagens låt. Även om videon nu kanske inte är något vidare. Låten är sagolik och ger mig rysningar! Balinspererad.


Idag

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om idag. Mer än att jag har studiedag och funderar på om det går att sola ute trots att det är så blåsigt. Måste hinna få lite mer färg innan balen. Om inte för att dölja mitt stora groteska blåmärke som blev när jag lekte med lillebror. Idag ska jag plugga på tyska verb så att jag kan dem bra imorgon för jag VILL HA MVG I TYSKA5! Och sen funderar jag på om jag inte ska skämma bort mig själv ikväll med en mysig film eller så.


Min kära baldate messade mig idag. Tihi! Undrade vad för väder det var här i sverige, så att han kunde packa rätt. Och vad är det egentligen för väder? Knäppt väder! Igår gick vädret från, ljummet till stekhett till åska och regn till varmt igen! Ska jag säga det till honom? Haha!


Vet inte riktigt vad jag ska skriva till min värdfamilj. Vi har mailat så mycket att vi har fått slut på ämnen. Det är jättejobbigt! Jag vet ju att hon är en väldigt upptagen kvinna, och jag får dåligt samvete av att tvinga henne svara på meninslösa mail. Men å andra sidan. Det vore hemskt att förlora kontakten och sen bara plötsligt åka dit och bo där i ett år!  Ojojoj... Några ideer om bra ämnen? Vi vet redan i princip allt om varandra.


Jag oroar mig för musikvideon. Det är SÅ mycket som behövs göras och jag vet inte vilken ände jag ska börja i. Troligtvis borde jag ringa dansansvarig och kolla när vi kan öva. Sen borde jag se till att vi säkert får öva i missionskyrkan eller i bästa fall pingstkyrkan (för de har en spegelvägg i deras danssal). Sen borde jag tjata på alla de som fått informationsmailet om vilka inspelningsdagarna kommer bli, och tvinga dem att skicka vilka dagar de kan vara med så att jag kan börja planera. Och detta är bara början! Alla skådespelare har inte utklädningskläder! Och låten är inte helt färdigredigerad! HJÄLP! Sa jag att jag fortfarande saknar någon som kan spela får?


Ha det bättre! Because you're worth it!


Så mycket jag vill göra...

Det är sjukt vad det kommer upp idéer i mitt lilla huvud nu när man vet att man kommer ha fullt upp under det kommande året. Jag vill starta en dramagrupp i kyrkan. Jag vill göra fler knasiga videos att lägga upp på youtube. Jag vill skriva böcker. Håller visserligen på med en nu. Men jag vill skriva klart den och verkligen skicka den till olika ställen för att få den publicerad! Jag vill vara konfirmationsledare.

Jag vill FORTFARANDE lära mig att baka kringlor. Har lovat mig själv så många gånger att göra det, men har aldrig gjort det. Fy på mig! Jag vill lära mig arabiska. Jag vill lära mig kampsport, salsa, tango och vals. Sen skulle jag vilja skaffa mig någon rolig utbildning. Guide kanske? Eller sjuksköterska. Då har man ju verkligen världen framför sina fötter. Jag menar, vart behöver man INTE sjuksköterskor? Jag vill... PYSSLA! I massor! Göra hårda karameller i olika färger och smaker. Tillverka mina egna tvålar och måla på ALLT! Sen vill jag skaffa egen lägenhet så att jag äntligen kan få användning för mitt våffeljärn, mina 20tal pajformar, mina många (underbara!) kokböcker och...

Asså! Det finns hur mycket som helst att hitta på! Och jag älskar livet! Hör alla det! Jag ÄLSKAR det! Nu när jag tar studenten kan jag verkligen passa på att göra precis allt jag drömt om. Jag ska inleda sommaren med att gå på bal, ta studenten, spela in min första musikvideo någonsin, åka som ledare på scoutläger, åka till ENGLAND och vara ledare på ett engelskt ungdomsläger och sedan ska jag åka till NEW YORK! Och allt vad DET innebär! Om jag fortsätter att ha samma flyt som jag har nu, kan jag garantera en spännande läsning framöver! Vågar knappt yttra vilka idéer jag har för USA året av rädsla för att någon norpar dem innan jag hinner utföra dem. Men självklar ska jag berätta om dem efteråt. Tihi! Länge leve livet!


Ha det bättre! Because you're worth it!


Varför är jag så glad när jag är glad?

Hej. Obotligt positiv, eller hur? Så länge mitt blåmärke på armen hinner läka tills balen näst nästa vecka så har jag inget att klaga på. Eh.. förutom alla prov och all städning som måste fixas. URSÄKTA! Jag vill inte låta negativ. Blåmärket är faktiskt lite kul. Det är extremt stort och jag har min kära lillebror att tacka för det. Min LILLEbror som har blivit RÄTT STOR nu vilket märks på blåmärkena man får av att busa med honom. Ni som känner mig, JAG VET att jag inte borde utmana ödet så, men det är ju så SJUKT ROLIGT! Det är som att... tja... när man håller på med någon sport man verkligen älskar och skadar sig mitt när det är som roligast. Man tänker inte på det förens efteråt då man bara "UPPS! Tjenare vilket blåmärke!" Lillebror, om du läser det här. Jag är så stolt över dig! Så härligt att se att du brås på mig när det gäller att kunna slåss och vara extremt stark... hehe.


Vad ska man mer skriva om idag? Jo, jag längtar ihjäl mig efter att få sätta igång med min musikvideoproduktion. Har visat låten för några nu, eftersom jag bara inte kunde hålla mig. De gillade den! Jag är hur glad som helst! För er som inte känner mig kan jag ju berätta att jag är låtskrivare och... haha, amatörartist. Har spelat in en av mina låtar som nu under sommaren ska bli till en musikvideo! Är otroligt taggad! Har samlat skådespelare från alla håll och kanter och saknar nu bara någon som kan spela får, någon som kan spela betjänt, en drake och eventuellt två kärlekspar. Kan inte skolan bara ge upp snart? Bara låta mig leva mitt liv ifred? Jag har kommit till en djupare insikt om vad som menas med "utspring" nu. För jag kommer BOKSTAVLIGT TALAT att springa ut från skolan i rent glädjerus! Troligtvis kommer jag vara RÄTT knasig hela den dagen också.


Det här med att jag kan bli så extremt glad... jag har funderat på det... Om man är deprimerad KAN det bero på att man har en dålig tillverkning av vissa ämnen om jag inte minns fel (ska ha prov i det här på måndag, så det hoppas jag verkligen inte) eller att man helt enkelt saknar den helt. Tänk om det är så att jag har en överproduktion av dessa när jag väl blir glad? Eller blir alla ni andra lika glada som jag, bara det att jag kognitivt (tänker att jag är glad och blir gladare av att tänka på hur glad jag är) påverkar mina känslor? Fast då BLIR jag ju gladare också... Eller är det så att jag uttrycker mina känslor tydligare än vad andra kanske väljer att göra? Men jag kan inte förstå hur man skulle kunna bli sådär extremt superduperglad utan att skutta runt och skrika av glädje. Eller åtminstone vifta lite med händerna i glädjerus?


Hur gör ni när ni blir riktigt, RIKTIGT glada? Kommentera gärna!


Ha det bättre! Because you're worth it!


Mycket just nu...

Jag har för mycket att göra känner jag... Detta löser jag genom att för tillfället undvika allt. Jag har ett stort Psykologiprov på måndag, samma dag som jag även har ett muntligt historiaprov om kalla kriget. På tisdagen ska jag ha massageprov (jag går massage som individuellt val) både praktiskt slutprov, helkroppsmassage, och ett stort teoretiskt prov, där bland annat man ska kunna ett antal muskler, vart de sitter och namnet på både svenska OCH latin! Onsdagen tror jag blir rätt lugn, men sen på torsdagen har jag ett stort och troligen betygsavgörande verbprov i Tyska. JAG VILL HA MVG!!! Sen på fredagen har jag nog inget förutom att gå till frisören och diskutera baluppsättningen. Detta borde jag i och för sig förbereda mig för så att jag har någon bra ide om hur jag vill ha det. Smink att ha till balen har jag fortfarande inte fixat. Ska sminka mig själv nämligen. Skor, har jag heller inte fixat och inte örhängen heller. På söndag är det inte bara MORSDAG, min lilla systers OCH min lillebrors KONFIRMATION. Min BALDATE anländer till Sverige den dagen så jag ska hämta honom på flygplatsen. För er som inte redan vet kan jag berätta att han är Engelsman och ska bo hos mig några dagar före och efter balen. Åh, va kul det ska bli.... MEN JAG HAR EN HEL DEL ATT HINNA MED INNAN DESS!!! Städa? Mitt rum set ut som 5e världskriget och resten av huset behöver också en genomgående röjning innan min date kommer och bor här! Nämnde jag att jag visserligen skaffat MEN inte slagit in mina syskons presenter än heller? Samt att jag har studenten veckan efter? HUR SKA JAG HINNA?!?!?!


Jag är jätteglad över att det är så mycket kul på gång också. Förutom allt plugg, som visserligen innebär att slutet på skolan är nära. Men det är precis som min mamma säger. Det roliga är inte lika roligt när allt kommer på en gång och man inte hinner njuta av det .


Så mina kära läsare. Stressa inte, njut av livet och...


Ha det bättre! Because you're worth it!

Vägen till min värdfamilj

Den familjen jag valde var den fjärde familjen jag matchades med.

Familj nummer ett kändes som om de redan valt mig när de kontaktade mig, vilket kanske skulle känts bättre om de inte verkade förvänta sig att jag skulle vara lika perfekt som deras förra Au Pair. Kändes som om de indirekt hade en mall som jag SKULLE hoppa in i och passa i. Jag är en mycket speciell människa och den mallen passade inte, så jag tackade nej.


Nästa familj ringde aldrig. Det var under påsklovet, så det kan mycket väl hända att de var bortresta och inte hade sett att de hade en match. Men inte ens CC lyckades kontakta dem, så efter en veckas väntan utan resultat tackade jag nej.


Familj nummer tre hade ångrat sig och ville inte längre ha en Au Pair, vilket jag fick reda på först en vecka efter matchningen. Detta för att de inte hade sett den. Men jaja. Sökningen fortsatte.


Den fjärde familjen mailade mig istället för att ringa, vilket faktiskt var riktigt skönt. Nu kunde jag i lugn och ro läsa igenom deras ansökningspapper och deras mycket välskrivna brev. Där stod så gott som allt om familjen. Det som inte stod, frågade jag om i nästa mail. Hon mailade frågor till mig och jag frågade tillbaka, och så höll vi på i två hela veckor faktiskt. Det blev min räddning på mornarna att jag alltid var säker på att jag hade ett fått ett nytt mail. Och för en som vaknar vid 5 är detta hur bra som helst! Jag var ju alltid lika nyfiken på att läsa, och har man väl lyckats läsa mailet så är man lite piggare sen och orkar gå upp till frukosten.


Den här familjen bor som sagt i New York. Det är en familj som består av en mamma och två barn. De är tvillingar, en pojke och en flicka i 8års åldern. Kunde inte passat mig bättre eftersom jag har en syster i den åldern. Det är en ålder som man ju både kan leka med, men också ha intressanta konversationer med. Tihi! De bor mitt i New York City, bara något kvarter ifrån Central Park.


Från början hade jag faktiskt förväntat mig en familj från landet. Eller i alla fall från en liten idyllisk småstad sådär. Ni vet som alltid finns med i de amerikanska filmerna. American dream you know? Men så kom den här familjen och jag hade INGET att klaga på. Men jag tänkte ändå att jag skulle vänta tills jag pratat med mamman. Personkemin är ju faktiskt det viktigaste av allt! Så vi bestämde en tid då hon skulle ringa mig, samtidigt som jag fick kontakt med hennes nuvarande Au Pair från Tyskland. Vi chattade på skype med både mikrofon och webkamera och ville knappt sluta prata. Hon berättade så mycket om familjen, om hennes liv i New York och svarade på alla möjliga frågor som jag hade. Tog till och med mig på en rundtur i lägenheten med hjälp av webkameran. SÅ GÖTT! Där tog jag beslutet. Funkar personkemin mellan mig och mamman då blir det New York! Så ringde hon, och det sa inte bara klick, det sa BAM! Efter samtalet, utan att ha avslöjat något för henne hoppade jag först runt i huset och skrek som en galning av ren skär glädje. Samtalet hade varit hur gött som helst. Vi hade suttit och skämtat och skrattat om vartannat. När jag hoppat mig trött gick jag raka vägen till telefonen och tackade ja. Efter bara någon timma fick jag ett telefonsamtal från Bostonkontoret. De hade också tackat ja!


Det blir alltså New York för min del. Lilla bybon Jeb ska till en extremt stor storstad och bo, inte i förorten utan MITT I CENTRUM! Så nog har jag ett minst sagt spännande år framför mig alltid!  Hur det går återstår att se. Jag själv tror att det kommer bli det bästa året i mitt liv. Äntligen kommer jag att få tillfälle att göra alla knasiga saker som jag alltid drömt om!


Ha det bättre! Because you're worth it!


Obotligt glad

Idag har varit en intressant dag. En sån där dag som är riktigt lyckosam men raka motsatsen på samma gång. Jag hade INGA lektioner idag. Men åkte in till stan i alla fall för att träna på friskis. Först tänkte jag gymma, men tröttnade på det och tänkte ta ett pass istället. Det enda passet som fanns var ett mamma pass. Visst! Tänkte jag. Det är ju alltid en erfarenhet att ha varit med på ett sådant? Jag var den enda utan bebis så nog kände man sig som en alien alltid. Men passet började och var JÄTTE JOBBIGT! Speciellt när jag upptäckte att min ena vrist var överansträngd. Jag kunde inte avgöra om det var på grund av mjölksyra eller sträckning, men bra kändes det inte i alla fall, så jag försökte undvika att använda den så bra det bara gick... NÄR VI KÖRDE STEPUP! Det gick som det gick. Plötsligt trampade jag snett och vrickade foten. Inte alvarligt, tror jag inte i alla fall. Men tillräckligt för att inte vilja gå på den i alla fall. En snäll mamma upptäckte mig där jag satt på golvet och funderade på va 17 jag skulle göra. Hon gick fram till mig, frågade vad som hänt och gick och hämtade en kylklamp i recensionen samt ett bandage.


Vi gör ett kort avbrott för att lämna ett viktigt meddelande.

Du som känner dig träffad när jag pratar om denna underbart hjälpsamma ängel, så vill jag verkligen tacka dig! Det betydde mycket för mig. Den där spontana hjälpsamheten behöver Sverige mer av och du är ett underbart föredöme för din bebis. Jag önskar dig all välgång och ber att gud välsignar dig och din familj, för det är du verkligen värd!


Så, vart var jag? Jo, jag kylde ner det, och höll foten högt ett tag. (Blev RÄTT uttittad i omklädningsrummet, ja!) Därefter packade jag in allt i ett bandagepaket som jag tryckte ner i min högklackade sko. Haha! Foten blev lika stadig som om jag hade den i en hårt åtspänd pjäxa. Kan faktiskt till och med nästan rekommendera högklackat om man stukar foten. Så länge man har såna som sitter stadigt över vristen i alla fall. Jag gick faktiskt ändå runt i stan sen efteråt några ärenden, eftersom jag hade någon timma kvar tills valsträningen inför balen började vid 15.00. Köpte den sista konfirmationspresenten till lillasyster. Lillebrors har jag redan klar. Vågar inte skriva vad jag köpte här ifall de skulle läsa. Tihi! Jag fick korv med bröd av en fackförening "kommunal" tror jag de hette, och lyckades med att först kladda ner hela mig med ketchup inklusive broschyrerna jag fick av dem. Pinsamt! Fick nya och de hjälpte mig bli av med kladdet. Snällt, så kredit till dem också!


Jag vandrade vidare, glad som en lärka. Hade på mig för mycket kläder insåg jag plötsligt, för vädret hade gått till kallt till stekhett. Så när jag gick till skolan (ville verkligen inte lägga ner alla gympakassar, andra kassar och väskor, och sedan ta av mig min fleecetröja som jag hade under. Dumt. Jag kom i alla fall och var glad ÄNDÅ! Träffade min valstränarpartner och vi började gå från skolan mot idrottshuset som ligger en lite bit bort. Okej. En ganska bra bit bort egentligen. En promenad är det i alla fall.


En liten parentes. Jag tränade alltså inte vals med min balpartner. Han kunde inte komma. Var lite komplicerat för honom att flyga ända från England och tillbaka bara för en eftermiddag. Eller en timma rättare sagt. Tihi! Men han kommer nästa söndag, och jag längtat mig tokig efter att få se honom igen!


Tillbaka till min dag igen. Ursäkta alla hopp fram och tillbaka. Precis när vi kommit utanför dörren på skolan hördes ett stort brakande ljud. Åskan var hög och inte långt borta. Sedan sekunden efter kom regnet. Och vilket REGN sen! Det ÖSTE ner! Så fruktansvärt mycket att jag inte kunde låta bli att skratta åt det! Så där gick vi i brutalt ösregn. Det var som att stå i duschen. Fast i en mycket ICKE energisparande dusch för trycket var hårt. Sen började hagla, vilket påminde mig om mitt och lillebrors softairgunkrig som vi hade för 3 veckor sen (som jag fortfarande har blåmärken ifrån) fast lite mildare förståss. När vi väl sjungit oss fram hela vägen. (I'm singing in the rain!) var vi så otroligt blöta att jag inte ens orkade försöka torka mig. Ansiktet var allt jag tyckte var lönt att torka. Blöt som en blöt hund! Men det var en upplevelse det med! Tihi!


Sen dansade vi. Mina skor hade bytt färg, från ljusgrå till mörkgrå. Byxorna var plötsligt väldigt tajta och tunga. Fick hålla på att dra upp dom hela tiden. Men det var ändå riktigt roligt. Min dag har varit riktigt kul rent utav. Vänta nu. Vart fanns det positiva i allt det här? Jag lovar, JAG är i alla fall jätte positiv till dagen. Jag förstår mig inte på mig själv, men jag tycks ha kommit in i en "ingenting kan sabba mitt strålande humör"-period. Haha! Ungefär som i den här musikvideon som jag har gått och blivit lite småkär i. Jag är som henne fast utan slut, idag i alla fall. Se filmen HÄR!

Ha det bättre! Because you're worth it!


Ansökningsprocessen

Okej. Nu ska jag försöka att strukturera upp det här. Vi kan ju säga att första steget ju ändå måste vara att du kommer på att "Aha! Jag vill visst vara Au Pair ett år i USA!" Och när du väl vet det så är det dags att bestämma vilken organisation du ska åka med. Eller om du rent av väljer att fixa allt själv. Vilket jag personligen tycker verkar för svårt och komplicerat. Jag valde att överlåta detta till någon annan, efter som det är så mycket som kan gå fel! Lilla jag ensam i USA är en utmaning i sig. Dessutom känns det säkrare för OM jag nu inte trivs i familjen trots allt, så har jag möjlighet att byta. Jag skulle vilja jämföra det med att ha hjälm när man åker motorcykel. Det är ju inte SÄKERT att man råkar ut för en bilolycka, men OM man gör det? En organisation har dessutom, CC i alla fall, ett mer socialt skyddsnät också. På plats kommer jag att ha en så kallad LCC (local childcare coordinator) som har ansvar för mig och några till Au Pairer i närheten. Redan bara någon dag efter att jag har anlänt kommer denna person att kontakta mig och presentera sig. LCC'n anordnar bland annat träffar varje månad vilket gör det enklare för vilsna Au Pairer att hitta varandra. (Man får även en lista på Au Pairer i området då man kommer dit.) Jag tror att jag kommer skriva ett inlägg om LCC personerna lite längre fram, då jag är mer insatt. Just nu kan jag ju fortfarande bara säga vad jag HÖRT om dem.


Ursäkta att jag flöt iväg från den röda tråden där. Om du nu väljer CC Au Pair (vilket jag gjorde) blir nästa steg att anmäla sig till ett informationsmöte. Detta informationsmötet är det perfekta tillfället att ställa alla de miljarder frågor som du kanske har samt få mer kött på benen. För mig var även det här en "aptitretare" eftersom före detta Au Pairer deltog och berättade om sina erfarenheter. De skickade runt bilder, amerikanska id och körkort, berättade om barnen de hade tagit hand om, om resorna de gjort, berättade om vilka College kurser de valde (för att få Au Pair visum krävs att man studerar på ett amerikanskt universitet. Minst 6 credits/10 högskolepoäng. Men oroa er inte, familjen bidrar med upp till 500 dollar, vilket ska räcka för de flesta kurserna.) mm. Fika gjorde vi också. Me like! (Jag är kakmonstret själv) Haha!


Nu får jag sluta flumma och komma till nästa steg. På detta informationsmöte kommer du troligt vis bli intervjuad. Detta är för att CC ska veta att du kan föra en enkel konversation på engelska. Don't worry! Nu tänker många av er "oh my god! Jag kan ju ingen engelska!" Men det gör ni! Har du någon gång tittat på en pirat nerladdad film, lyssnat på musik som inte var på svenska eller surfat på Internet? Ja, då kan du engelska!


Efter mötet börjar något både jobbigt men uppbyggande och spännande på samma gång. IFYLLANDE AV ANSÖKAN!! Eftersom jag var så explosionsartat ivrig att komma igång, vilket ni kan läsa om i inlägget " WHY Au Pair, WHY now and WHY with CC?", så hade jag redan tjuvstartat med att söka referenser, vilket jag kan tipsa er om att göra i god tid. Ni ska både har referenser som berättar om er personlighet och som berättar om er som barnpassare. Barnerfarenheten behöver sträcka sig till minst 200timmar. Vilket inte är särskilt svårt att komma upp i. Speciellt inte för dig som har småsyskon. Alla ansökningsdelar hittar ni på hemsidan men kommer även få ett exemplar på informationsmötet, där ni också kommer få veta alla detaljer om vad ni ska tänka på. Men jag kan ju även nämna att ett personligt brev till vem du nu blir matchad med, samt ett fotocollage ska vara med. Fotocollaget var jättekul! Jag tog alla knäppa bilder jag kunde hitta på mig och mina scouter och yngre systrar när vi gjorde allt från roliga miner till skickliga (host!) akrobat konster. Satte in dem på hårda A4 sidor och gjorde ett litet Scrapbookalbum. För er som inte vet vad scrapbook är så har ni ett exempel här.


Du får iväg dina ansökningshandlingar, och dessa går först till din lokala CC representant (personen som ledde mötet) som tittar igenom allt och ringer dina referenser. När hon/han gjort detta skickas det vidare till Stockholmskontoret där de gör samma sak, innan de konstaterar att du är godkänd och antagen till programmet. Då skickas allt till det stora kontoret i Boston samtidigt som ett välkomstbrev skickas till dig, med bland annat en Au Pair handbok i.


Nu kan det dröja någon vecka innan du får din första "match" som det heter. En "match" är när den personalen på Bostonkontoret tittar igenom din och familjernas ansökan och försöker hitta den perfekta "match"-en för dig. Den som har liknande intressen och så vidare. När du fått en match syns det på din Internet sida, som du får information om i ditt välkomstbrev. Du får även en påminnelse på din mail om att du fått det, så titta gärna till den lite då och då. Själv.... Eh... Ja ni kanske redan har börjat förstå er på mig vid det här laget? Vad gjorde jag? Jo, jag tittade INTENSIVT till min mail OCH min inloggnings sida så ofta jag bara kunde. Och när det hade gått en vecka ringde jag i smärre panik till Stockholmskontoret (åh, va det är roligt att ringa dit!) och oroade mig. Det var förståss ingen fara. Jag ska ju inte iväg förens i Augusti så det var ju knappast bråttom med att hitta en familj åt mig egentligen, men de tog min... haha, hysteri på fullt allvar och jag tror att jag hade en match redan dagen efter det faktiskt, om jag inte minns fel.


När man fått en match har familjen du blivit matchad med en vecka på sig att kontakta dig. Troligtvis på telefon så var som en scout, "alltid redo!". Ni intervjuar varandra lite och känner av stämningen. (Gå på magkänslan!) Jag kan tipsa er om att hålla er uppdaterade och välpålästa, för när de ringer är det jättegött om man kan skippa "hur många barn har du?" frågorna och gå direkt på de där knepiga frågorna som bara du kan komma på genom att syna deras ansökan. De frågorna som du behöver veta för att fatta ditt beslut. Fråga om det som är viktigt för dig.


Vill du inte ha denna familjen, ringer du rätt och slätt till Stockholmskontoret och säger det, och snart har du en ny familj på tråden. OM, du däremot skulle bli jättenöjd och knappt hinner lägga på luren innan du flyger runt som en raket igenom hela huset och skriker med en frekvens som är så hög att den knappt är hörbar för mänskliga öron, i rent lyckorus (varför kollar ni på mig för?! Okej då! Jag erkänner! Jag gjorde precis sådär efter samtalet med min familj) Så kanske du bör överväga att ringa och säga JA istället. Tycker familjen då som du har du plötsligt en familj! Grattis!


De förberedelserna som följer för mig nu (jag är nämligen just exakt precis här när jag skriver det här inlägget.) är att åka upp till Stockholm, till Amerikanska konsulatet för att fixa mitt Au Pair visum. Har lite papper kvar att ordna förutom det med. Hälsodeklaration bland annat, samt mitt slutbetyg. Eftersom jag inte har tagit studenten än så får det vänta till efteråt. Men jag åker i augusti som sagt så än är det ingen katastrof.


Packa väskorna! New York nästa! I detta fallet syftade jag på Au Pair skolan som är placerad på Long Island. Men jag ska stanna kvar där resten av året också efter som det är just där min kära familj bor.


Ha det bättre! Because you're worth it!


WHY Au Pair, WHY now and WHY with CC???

Varför Au Pair?


Ja du, det kan man fråga sig. Jag har faktiskt varit intresserad av att åka som Au Pair enda sen jag visste att det fanns något som hette så. Minns inte när jag fick höra om det, tror det kan ha varit så att jag och mamma satt vid datorn när jag var yngre och tittade på jobbannonser utomlands. Sen har det liksom blivit att man i perioder har gått in på arbetsförmedlingens hemsida och drömt sig bort när man har pluggiga perioder.


Att jag senare valde att verkligen sätta till verket och att jag valde just CC har fler än en förklaring. Den första är för att jag under en fruktansvärd utbildningsmässa... JA!! Den var fruktansvärd! Jag gick från seminarium till seminarium och hörde "det här är nästintill omöjligt att bli, ge upp" i princip (polis) eller "det här kostar skjortan, ni kommer bli skuldsatta för livet" (folkhögskola) tills jag struntade i den sista jag valt från början och slank in på Cultural Cares seminarium.


Det var fortfarande inte så många som kommit och jag funderade på om jag skulle fråga tjejen som stod längst fram om hon var den ex Au Pairen som det stod på dörren skulle delta i seminariet. Det gjorde jag och hon sken upp som en sol. Jag ställde alla möjliga frågor, den ena efter den andra, och eftersom jag anser mig ha varit hyfsat påläst sen innan av allt annonstittande kunde jag ställa de frågor som jag alltid gått och funderat på. Hon som ansvarade för mötet kom också in i vår diskussion. De båda hade varit Au Pairer och man såg verkligen hur de lyste av glädje då de berättade om deras år i USA. Mötet började aldrig för vi tre hamnade så djupt in i våran diskussion. Haha! Så de som redan var där satt snällt och lyssnade! Förhoppningsvis undrade de samma sak som jag.


Hur som helst så gick jag aldrig ut ifrån det klassrummet sen... JAG FLÖG! Jag var så pangsäker på att jag skulle åka till USA efter gymnasiet och trots att jag redan på seminariet fått skriva på en lapp om jag ville vara med på ett informationsmöte, så anmälde jag mig för säkerhetens skull TVÅ GÅNGER TILL på Internet. Hihi! Är man hysterisk så är man. Jag

längtade som en galning efter det här mötet ska ni veta! Läste igenom broschyren hur många gånger som helst. Kunde både den Svenska OCH den Amerikanska CC sidan utantill! Och jag är fortfarande lika taggad nu som då! Fast att jag nu redan har familj till och med vilket jag kommer ta upp mer om i ett annat inlägg.


Om man ska sammanfatta här då för att göra det lite enklare.


Varför nu?

  • JAG EXPLODERAR ANNARS!
  • Jag vill göra något kul (för skoltrötthetens skull)
  • Jag vill göra något jag kan leva på (jag vill inte starta igång vuxenlivet med skulder)
  • Jag vill göra något GALET! (USA är väl ändå möjligheternas land?!)
  • Jag vill göra något som jag brinner för (och en sådan sak är för mig att vara ledare)
  • Jag vill använda min kreativitet (efter 3år på NaturNatur blir man tvingad att agera robot)

Varför Cultural Care Au Pair?

  • För det är en del av EF som jag tidigare åkt på språkresa med. (Och det var så bäst!!!)
  • För jag tycker det känns trovärdigt eftersom de flesta som arbetar där själva har varit Au Pairer. (Skulle de vilja jobba på en Au Pair organisation som de blivit besvikna på?)
  • De tar han om en (jag älskar att de följer upp en. Även efter att jag lämnat in anmälningen fick jag vara med på en träff hos hon som rekryterade nya Au Pairer där jag bor. Hur mysigt som helst. Vi satt där med massa som varit Au Pairer förut och pratade USA. Så sjukt taggande! Dessutom passade jag på att ta en tjejs e-mail som troligtvis kommer åka samtidigt som jag.)
  • SÅ TREVLIG PERSONAL! (Asså, jag skulle kunna tänka mig att ringa till kontoret bara för att snacka nästan! När man kontaktar någon känns det som om de har all tid i världen för att prata med dig, glädjas med dig, hjälpa dig, och alla brinner verkligen för Au Pair jobbet som jag. Jag brukar passa på att fråga vart i USA de var när de var Au Pairer.)
  • Gratis att ringa dem! Haha, vilket gör det möjligt för mig att uppehålla dem så länge varje gång jag ringer.

Detta är inte de enda anledningarna, men de som kändes viktigast för mig.


Ha det bäst! Because you're worth it!

Allra första inlägget!!

Hej kära läsare! Välkomna till min AuPairblogg! Den är för tillfället lite... eh.. ja, men en ny outfit är på G så var inte oroliga! Frukta icke! Jag kan ju passa på att presentera mig.


Jag heter Jeb, är 19 år och har i princip hela mitt liv bara bott ute på landsbygden. Har även bott i småstäder, MEN jag upprepar, SMÅ städer som sagt. Självfallet har jag besökt stora städer också. Har varit på Semester i Göteborg, Malmö, Stockholm, Berlin, London, Wien...


Jag är allt annat än en storstadsbo men det ska det snart bli ändring på! För lilla Jeb ska nämligen flytta till NEW YORK CITY!! Och bo där ett helt år som AuPair! (Bloggnamnet kommer för övrigt ifrån just "Jeb i New York". Min lillasyster kom på namnet "jebyork", och jag tyckte det var lite små festligt så jag tog det.)


Hur hela proceduren gick till, alltifrån att jag fick iden att åka till USA som AuPair med Cultural Care, till att jag nu sitter och förbereder mig inför mitt år kommer jag att lägga in i bloggen så fort jag bara har tid.


Egentligen borde man fira det här inlägget lite, även om det är i all enkelhet, eftersom det faktiskt är det allra första i den här bloggen. Men hur firar man över en blogg? När man dessutom inte har några bilder, eftersom man sitter vid en skoldator? Mycket vet jag, men så långt räcker sig min kunskap tyvärr inte, så jag får helt enkelt ta och avsluta det här inlägget med en halvsnodd hälsning som jag gillar att missbruka.


Ha det bättre! Because you're worth it!


RSS 2.0