Klantigheter och nyårstragedier!

Jag kände mig ensam. Kände mig utomordentligt ensam om att vara den klantigaste människan som någonsin vandrat på jorden (okej, min SO lärare på högstadiet nämnde något om att den lilla grupp av människor som planerat att döda Frans Ferdinand, och sätta igång ett världskrig, var väldigt klantiga de också. En av dem sköt på ett av DÄCKEN på bilen som körde denne stackars man. Kulan studsade då tillbaka och tog kol på personen som skjutit. DET är klantigt. Men förutom det. Na. Bara jag.)

Idag bestämde jag mig för att en gång för alla faktiskt ta mig tid att städa mitt rum. Den vidriga sanningen är att jag inte damsugit sen jag kom hit i september. Förlåt mamma! Nu är det kliniskt rent överallt.... Vägen dit dock, var lång. Och när jag damsugit hela golvet insåg jag att den lilla lila mattan ju hade ett lika tjockt lager med damm och bös som golvet under sängen tidigare haft, innan damsugningen. Vad gör man? Skjuts in i tvättmaskinen tillsammans med en av mina täcken som fallit ner på golvet några gånger medan det fortfarande var smutsigare än utanför vårat hus. Och så självklart görs allt detta efter arbetstid, det vill säga att själva tvätten startades när LittleB redan gått och lagt sig och föräldrarna gått till sitt rum redo att sova de med. TUR att jag var klar med all damsugning eller hur?

Efter ett tag tassar jag försiktigt ner för trappan, ner till tvättrummet för att lägga in tvätten i torktumlaren så att den inte skulle surna under natten. Fortfarande. Det är på gränsen till att jag vågar, för jag vill verkligen inte störa min stackars familjs skönsömn. Speciellt inte dan innan nyårsafton! Men så öppnar jag dörren till tvättmaskinen och får mig en HEMSK överraskning. Ludd. Lila LUDD över HELA MASKINEN! Lila ludd över hela täcket med! För att inte tala om mattan. Med skräck i ögonen läser jag på mattans tvättinstruktioner och ser den tydliga skriften: "drycleaning only". S-K-I-T. Vad blir det?

Jeb1: Okej, Jeb. Nu gäller det att vara klartänkt. Lös det här på bästa sätt.
Jeb2: Tja.... Jag måste ju torka täcket, och mattan kan väl inte gå mer sönder än den redan har gjort?
Jeb1: Oh, va bra! Men vad ska du göra av allt luddet då?
Jeb2: Well... Det... (tar en bit papper och torkar lätt ur maskinen och inser att det mesta sitter i hörnen och är svårt att få ur.)... det... DET tar jag imorgonbitti innan städerskan kommer!
Jeb1: Jasså?
Jeb2: Japp! Det blir jättebra. För nu är det på tok för sent för att göra något. Om jag går upp riktigt tidigt så hinner familjen inte vakna, och jag behöver inte förklara varför det ser ut som någon har dödat en lila höna genom att köra honom i tvättmaskinen i högvarv.

Jag intalade mig att allt skulle lösa sig, och gick tillbaka till mitt rum för att vänta på att mattan och täcket skulle torka. När tiden var ute tassade jag ner, nu om inte ännu försiktigare, och öppnade dörren till torktummlaren. Ett MOLN av död, noppad, lila kyckling FLÖG emot mig. Luddet som innan varit fastklistrat på täcket och mattan, hade med torktumlarens hjälp till råga på allt, inte bara torkat, utan blivit STATISKT! Luddet flög överallt och jag tog i min desperation tag i damsugaren och damsög vad som låg på ytan, sen stod jag och stirrade maniskt på min lilla krissituation, och liksom hoppades att en lösning skulle komma flygande, lika snabbt som luddet flugit ut ur torktumlaren då jag öppnat dörren. Ingen lösning kom. Ingen mamma kom och hjälpte mig, (Tro mig mamma. Jag saknade din förmåga att ställa alla mina oredor till rätta! Hur gör du?) så jag vek upp pyjamasärmarna och vässade den sladdlösa damsugaren och såg min lila kyckling rakt i ögonen. Slet ut odjuret och lade det på det redan lila golvet. Så kaoset i själva tvättstugan blev oförändrat av det. Trots den sena tiden damsög jag mattans båda sidor... då jag plötsligt inser.... "Bröööm bröömmmbzzzzz...." Batterierna är låga i damsugaren! Naturligtvis! Jag hade ju grunddammsugit hela rummet precis! ÅH NEJ!

Som i en film hämtade jag en stor plastsäck som jag slängde både kycklingmattan och täcket i. Sedan såg hon för första gången hur tortumlaren verkligen ser ut. Och det var ingen positiv syn jag såg! Jag fick knappt UT filtret för allt ludd, och när jag fick det, insåg jag att massa ludd fastnat i hålet där filtret är. Luddet är ju menat att fastna i filtret ju! Filtret i sig har ett tjockt LAGER med ludd. Man skulle kunnat fylla en KUDDE. Okej, det kanske var en överdrift, men garanterat tova ett sittunderlag i alla fall! Så ni kan ju tänka er! Och utan damsugare! Hushållspapper. I mängder. Jag blötte ner dem och torkade upp det värsta.  Det låter enkelt när jag skriver det, men det var det verkligen inte. VERKLIGEN inte. Det var jobbigt. JOBBIGT!

Efter alla dessa strapatser lutar jag mig tillbaka i sängen (efter att ha bytt pyjamas från den som just FÄRGATS lila av ludd, till en ren en) och ser "The confessions of a Shopaholic" och ler tacksamt. Det är bara EN sak. I denna film, har huvudpersonen minst sagt otur, javisst. Men räknas det som otur om det kommer tur ut av det? Eller om man åtminstone får åskådarnas förståelse, sympati eller åtminstone skratt? Hm.. OCH så naturligtvis killen i slutet, bra jobb, bla bla.. tjejer, ni vet hur romantiska komedier funkar!

Jaja, imorgon funderar jag på om jag ska åka in till New York eller inte. Jag vill inte vara ensam på nyårsafton. Det är ju faktiskt deceniumskifte! Jag är i USA! Jag BORDE fira, ta massa kort, som jag sedan kan visa till alla där hemma. Att jag gjorde det man SKA göra om man får chansen vilket jag har. Guldläge. Det är bara det att jag inte VILL åka någonstans! Min idealkväll är träffa några kompisar, laga mat tillsammans, se en film, prata, kanske spela något spel... Varmt mysigt lugnt. I NYC, staden som aldrig sover kommer det vara trångt, stressigt, kallt och UTDRAGET! Man måste åka dit tidigt på morgonen och vänta i stort sätt hela dagen om man ska få en plats på Times Square... VILL jag detta? Åka in tidigt för att stå och vänta i timmar på att bli ihopträngd till en sadinburk och antastad av läskiga, fulla New Yorkers som tar sina chanser när man ändå måste stå så nära...

Gah! Morgondagen kommer. In fact, den är redan här! Jag vill inte! Det kommer kanske sluta med att jag går ensam till Chilis på Nyårsaftonen också. Det känns sorjligt. Det sorliga är att sist jag gick dit insåg jag att de som jobbar där är programerade att vara extra trevliga. Och att jag går dit för att suga åt mig av denna omtanke och trevlighet ÄR SORLIGT! Är jag sorjlig? Ne, snart kommer alla tillbaka efter jullovet och då kommer allt bli bra...

Gott nytt år allihopa!
Ha det bättre! (I mean it!) Because you're worth it!

Kommentarer
Postat av: Muppen och Smurfens mamma

oj, oj så det kan bli ;-) När du och Fia kommit till Sverige igen får ni komma och hälsa på hos oss. Maila om du vill ha någon lovsångs skiva el liknande!

2009-12-31 @ 10:20:14
URL: http://www.muppensmamma.blogspot.com
Postat av: Maria

Gott nytt år Julia. Kramar från Familjen Jönsson

2009-12-31 @ 17:57:19
Postat av: Lilla mamma

Då vet man hur det kommer sig ifall molnen är lila på himmelen imorgon! Städning är spännande!



Ett underbart nytt år önskar jag dig!



PS: Hoppas att du slipper använda ordet sorglig för du kan ju inte stava till det. Puss!

2010-01-01 @ 02:00:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0